tyr. Tveksamheten hade också i början varit stor. Huvuddelen av de nekande som avrättades hade dömts under det intensiva slutskedet 1674—76. Det skedde då med en klart pragmatisk motivering. Faran för spridning inte minst bland de små barnen bedömdes som så stor, att man lät alla betänkligheter fara ”i anseende därtill, att om de således dö obotfärdige, en själ allenast pericliteras.”® Det fanns emellertid i teoribildningen kring maleficium ett inslag, som gjorde det möjligt att bortse från eller åtminstone förringa värdet av den anklagades fasta nekande. På kontinenten hade tortyren under 1600-talet tagit sig vildvuxna och ohyggliga former. Trots detta förekom det någon enstaka gång, att en anklagad uthärdade alla graderna. Hon skulle då egentligen friges.” Så skedde emellertid sällan. I stället förklarades nekandet, inte som ett tecken på oskuld och karaktärsstyrka, utan som maleficium taciturnitatis. Hon hade med djävulens bistånd och på magiskt sätt gjort sig okänslig för alla plågor som övergick henne. Termen är klart missvisande. Om maleficium i traditionell mening rör det sig ju inte. Valet av beteckning är emellertid signifikativt för den rådande tendensen att inordna all magisk aktivitet under rubriken maleficium, varmed den världsliga lagens strängare straffsatser var tillämpliga. Så sker redan i Malleus Maleficium, som också känner till taciturnitas. Mot sådan hårdhet rekommenderas exorcistiska övningar: vigvatten, vax, en sedel med de sju orden på korset, mässor etc.® Senare förknippades den med amuletter gömda i kläderna eller håret. Misstänkta förhörs därför nakna eller i andra kläder än de egna. Det motiverar också det utbredda bruket att raka allt hår av den anklagade.® I ett ofta citerat fall, där domaren glömt dessa försiktighetsmått, beskriver italienaren Guazzo (1608), väl med viss överdrift, hur en 50-årig kvinna oberörd utstod att ”kokande olja hälldes över hela hennes kropp och lemmarna sträcktes svårt. Ty hon togs från sträckbänken fri från all smärta, hel och oskadd sånär som på stortån, som hade slitits av under tortyren; men detta hindrade eller plågade henne inte på något sätt. Detta var bekant och tillämpat i Sverige i vart fall från 1600-talets början.^^ I de stora processerna kom också maleficium taciturnitatis att utgöra ett regelbundet inslag. Den ondes ingripande på de anklagades sida fick emellertid där konkreta och egenartade former. Motivet anslås redan under de första rannsakningarna i Älvdalen och Lillhärdal. ”Fanen själv stod bakom honom i tingstugan uti vrån och lismade med honom, att han icke kunde det bekänna, ehuruväl han därtill allvarligen förmant var . . . och ”10 * Ovan s 115. 7 Ovan s 66. ® Malleus Maleficarum III qu. 15. Lea, Materials III, s 1120. Soldan-Heppe I, s 265. 8 Ovan s 69. Soldan-Heppe I, s 342 ff. ^8 Fr. M. Guazzo, Compendium Maleficarum (1608) I: 15, II: 13. Jfr Robbins, s 506. 11 Ovan s 67 ff. 229
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=