ursprungligen tänkte sig kausalsammanhanget mellan akten och skadan. Under inflytande från den kristna demonologin kom emellertid all magi att förknippas med den onde och hans anhang. Länge förekommer dock fall, där de anklagade är omedvetna om detta diaboliska sammanhang. På Visingsö rannsakades (1596) under mäster Abrahams räfst en kvinna, som ”bekände sig hava 9 band av rönnbark och på vardera 5 knutar . . . item kunna taga nyttan av boskapen. Frågades var bjärerna taga vägen. Sade att hon inte hade sett dem utan kunde göra sådant med bandet.’’ En månad senare tolkades denna bekännelse på tinget som att ”Satan fick henne några band som var gjorda av rönnbark och var där på vart band några knutar, däruti hon skulle hava Satan . . . Item bekände hon, att hon sände de onda andar ut att församla sig smör.”^ Ännu under de stora processerna är det vanligt, att man betraktar viss magisk verksamhet som en färdighet. Man kan mjölka, göra väder, rida, etc., utan att man därvdd förutsätter någon direkt medverkan från den onde. De folkliga föreställningarna kring förgörningen synes alltså länge ha stämplat den som visserligen hemlighetsfull och farlig men inte med nödvändighet diabolisk. Under de stora processerna står emellertid maleficium som brottsrubrik klart efter både pactum och barnaförande. Där den ändå förekommer har den därtill i viktiga avseenden ändrat karaktär och innehåll. Den förknippas då regelbundet med blåkullafärd och barnaförande, inte bara kristet, ideologiskt, utan också direkt, konkret. Ridandet utmattar och förstör de använda djuren, så att korna mjölkar blod och hästarna försmäktar. De förda barnen är bleka, utvakade och såriga efter misshandeln i Blåkulla. Det är som regel denna förgörning i Blåkulla som åsyftas i domskälen.^ Men redan barnaförandet som sådant betraktas som maleficium, oavsett de fysiska konsekvenserna. Konorna har ”förfört andra med sig till Blåkulla, och gjort därigenom deras nästa stor skada.”® Man klagar över att de ”barnen åt djävulen uppoffra och alldeles giva, så att de både till evig och timlig välfärd alldeles bliva fördärvade.”^ Uppenbarligen avsåg inte landslagens förgörningsparagrafer att skydda något annat än den timliga välfärden. Man hänger sig alltså åt en terminologisk förvirring, som delvis är avsiktlig. Ännu tydligare är detta i fråga om den speciella variant av maleficium, som i kontinental doktrin kallades taciturnitas. Av de runt 240 personar som under åren 1669—76 avrättades för trolldom i Sverige hade hälften gått i döden ståndaktigt nekande.® Därvid hade ändå domstolarna i stor utsträckning använt övertalning, tvång och regelrätt tor1 Skrifter och handlingar 5, s 381. Nr 66 bil. 2 Ovan s 223. 3 österdalarnas dombok: Älvdalen 13.9.1668, fol. 44. ULA. * Städers besvär. Sundsvall 1675. RA. 5 Bohuslän här oräknat. Där avrättades 34. Jfr Linderholms beräkningar (HT 1913), s 169. 228
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=