1622, ”darauf die Hexen peinlich examiniert werden mochten,” upptas bland andra frågepunkter följande ”was sie mit den ausgrabnen Kindern oder ihren Gebeinen gemacht, zugerichtet oder fiir Zauberei gebraucht. . . ob sie auch nicht Jungfrauen oder junge Gesellen gelernet mit dergleichen teuflichen Sachen ihren Mutwillen zu verbringen . . . ob sie keinen nie mitgefiihrt habe, der sonsten der Sachen nit interessiert sei, wenn und warum. . Att en oskyldig mot sin vilja kunde bortföras är en livligt diskuterad tanke. Män till häxor uppges ibland ha följt med till sabbaten och kan uppträda som åsyna vittnen.Därifrån är steget inte långt till förande av barn, egna och andras. 1634 uppger i en engelsk process en 10-årig pojke, att en häxa ridit med honom på en vit häst till ett hus i närheten, där sabbaten firades.^® 1647 ägnar superintendenten i V'erden Heinrich Rimphof ett kapitel i sin häxbok åt frågan om ”Verfiihrung von Kindern”,och efter mitten av seklet cirkulerar i Tyskland en anonym traktat ”Von der verfiihrten Kinder Zauberei.”^® Mest upplysande är kanske ändå förekomsten av dessa idéer i det nordiska materialet efter 1600-talets mitt. Under en massprocess 1662—63 på Vardöhus i norska finnmarken dömdes 19 kvinnor till döden. Vittnesmål från två minderåriga flickor spelar en framträdande roll i bevisningen. Lärdomen hade barnen fått av de anklagade genom en dryck, mjölk eller öl. Satan hade kommit till dem och bett dem följa honom till helvetet. De for ”med varandra till Lärviken. . . och dansade omkring honom och han hade en svart pipa att spela på.” Julafton for den äldsta flickan och en av de anklagade med den slemme, då ”Sigrid Klokkers kom med det lilla barnet Maren från Vadsö.” Vid midsommar kom ”dessa föreskrevne kvinnor till henne (Maren) och tog henne på Domen med sig, där fanen var tillstädes.”^® Också i Sverige finns belägg från förra hälften av 1660-talet. De stammar intressant nog från Ångermanland och Dalarna. 1661 rannsakades i Nordmaling en 12-årig flicka, Annika Olofsdotter, som av sin matmor och andra hört berättas om trollkonor och deras konst, ”huru de av hin onde i tjänst tagas och av honom till Blåkulla föras.” Hon hade därpå, ”och eftersom hon ett illfundigt och ganska vanartigt barn är,” begynt öva samma konster. Hon döms i häradsrätten till hudstrykning, matmodern och de andra kvinnorna Riezler, s 339 f. Jfr Grimmelshausen, Simplicissimus, bok II kap 17—18. 11 Kittredge, s 270. 11 H Rimphof, Drachenkönig (1647) kap. 2. Jfr D Mahnke, Das Hexenunwesen in Verden und sein Ende. Stader .\rchiv 13 (1923), s 17. 1* Praetorius (1668), s 145. 1® H Ruthberg, Häxprocesser i norska finnmarken 1620—1692. Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv XV^I. 4. (1918), s 60 ff. 226
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=