4.1.2. Barnaförandet Idén om förandet av små barn till Blåkulla och den ondes tjänst är otvivelaktigt det inslag i de stora svenska processerna som väckte mest uppseende och fick de ödesdigraste konsekvenserna. Till synes oförmedlat och utan förbindelse med vare sig inhemska eller kontinentala traditioner ingår momentet redan i Gertrud Svensdotters första bekännelser på våren 1668 för att sedan dominera ända fram till den dramatiska upplösningen i Stockholm på hösten 1676. Samtiden såg i barnaförandet något nytt och unikt. Blåkullafärder hade förekommit länge. ”Men för 4 å 5 år sedan,” så uppger en vida spridd relation från mitten av 1670-talet, ”då skall Satan trollpackorna ha eftergivit den räntan, som de honom tillförne i smör borde och vana voro att utgiva, och i stället, sitt rike till dess större utvidgande, befallt sig föra smärre och större, döpta och odöpta bam tillhanda.”^ Redan i ett kungligt cirkulärbrev till biskoparna beskrivs det nyligen yppade oväsendet som både gräsligt, jämmerligt och före detta ohört.- Det fanns de som ansåg, att ”trollväsendet här hos oss är av annan art än det som i främmande land vankar.”^ Dit hörde skeptikern Fontelius, som fann det märkligt, att ”det i hela världens historia intet finnes omdetta barnaförandet.”'* Fontelius hade fel. I själva verket är barnaförandet som så mycket annat i det svenska trolldomsväsendet bara en variant av de vida utbredda föreställningar som systematiserats på kontinenten och först ganska sent nått nordiskt område. Motivet kan därför tjäna som en sorts böjningsmönster för en rad andra, som också upptagits utifrån. Mycket gammal och allmänt utbredd var tron på nattfarande kvinnor (strigae), som förvandlade i djur bortrövade, dödade och förtärde små bairn.^ Under de tidiga inkvisitionsprocesserna i den sydeuropeiska alpregionen spelar anklagelser i denna riktning en framträdande roll.® De kom därefter att införlivas med det omfattande maleficium-begrepp, som under 1400- och 1500-talen byggdes upp av teologer och jurister. Som de dessutom svarade mot folkliga föreställningar kom de regelbundet att ingå i de stora europeiska processerna. De kopplas där samman med häxsabbaten. Det döda barnet förs 1 ”En kårt berättelse om det högstbeklagliga trulldomswäsendet i Norrland.” Relationen behandlar förhållandena under norrlandskommissionens rannsakningar på hösten 1674, främst i Härnösand, och finns bevarad i flera handskrifter, t. ex.: Handl. rör. trolldom 1, Skokloster Miscell. 7. Skokloster in 4 nr 93. RA. A 1032. KB. N 239. UUB. Jur. 166. LSLB. Kult.hist. Coyet 3. LUB. —Tryckt i tysk översättning: Nordschwedische Hexerey (1677). Jfr Nordin 1898. UUB. Ofullständig i Blåkulle-F. III, s 68 ff. 2 RR 19.12.1669. 3 Brunnerus’ betänkande I: iv. Handl. rör. trolldom 1. RA. ^ M Petri Fontelii betänkande. Delagardie cod.coll. 2: 16. LUB. ® Hansen, Zauberwahn, s 14. Soldan-Heppe I, s 51 ff. Kittredge, s 224 f, 531. * Hansen, Zauberwahn, s 406, 417, 419, 442. 224
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=