Ett trivsamt Blåkulla utan påtagliga fysiska eller psykiska obehag framstår som outhärdligt. Idyllen hotar också i varje ögonblick att bryta samman. Allt är bedrägligt sken. Djävulen, som förvandlat sig i en ljusets ängel, antar plötsligt sin rätta gestalt. Gästabudet urartar i villervalla och slagsmål. Barnen bränns och plågas, somliga till döds.^^ I detta upplösningens och ondskans Blåkulla spelar de pågående processerna en tydlig roll. Det är de vittnande och botfärdiga barnen och konorna som hotas och bestraffas. Man konspirerar med djävulen om att ljuga på oskyldiga. Den onde anfäktar de förda också därhemma på jorden. I Blåkulla anordnas halshuggningar och bål. Barnaförandet blir tvångsmässigt, utanför de botfärdiga konornas kontroll.18 I samband härmed uppträder också moment som svårligen kan hänföras till de kategorier, som antytts i den inledande systematiken, till de välbekanta sakrala och profana sfärerna. Dessa andra moment har snarare en magisk innebörd och ofta en grotesk eller skräckinjagande form. Kräldjur, paddor, grodor och ormar figurerar. De är visgossarnas kännetecken på trollpackor. Ormar slingrar sig om halsen och täpper till munnen på den som inte kan bekänna. Ormarna flätas till piskor och används vid misshandeln. Konorna uppträder som kråkor, korpar och andra svarta fåglar. De botfärdiga och dömda blir levande flådda i Blåkulla och huden spikas upp på väggen eller fylls med luft och ljus, så att de synes sitta i högsätet som tomma vålnader, ”klarskinande.”^® Men om det behagliga Blåkulla var osäkert grundat på bedräglighet och svek, så har också det fasansfulla sina begränsningar. Den svarte djävulen är ofta kedjad under bordet. Det hjälper föga att de mindre demonerna ständigt filar på kedjan; den är varje morgon hel igen.-*^ Mest signifikativt bland de inslag, som avser ta udden av den svarta fasan i Blåkulla, är likväl föreställningen om de vita änglarna. Vägg i vägg med Blåkulla ligger Änglakammaren. Där finns de lysande vita, kloka och välvilliga änglarna, som ingriper för att skydda och förmana de förda barnen. Dessa himmelska gestalter i den djävulska regionen vållade präster och domare huvudbry. Som regel var man dock benägen, att betrakta också dem som onda demoner i förklädnad."^ Vanligen ingriper de genom att hindra barnen från att äta gästabudsmaten, slår den ur händerna på dem eller talar om, att den inte är riktig, ”egentligen” grodor, jord och annat oätligt. De förmanar dem också, att inte 17 SHM I, s 24, 28. Blåkulle-F. I, s 43, 50. II, 19, 23 ff. III, 56, 64, 66. Hanzén, s 64. MGKF 1926, s 74. Hist.saml. IV, s 252. Jfr Soldan-Heppe I, s 286. 18 Blåkulle-F. II, s 23, 25, 41. Jfr ovan s 177. m Blåkullc-F. II, s 70. III, 59. Hanzcn, s 138, 146, 155, 246 f. Falcks prot. (Soil.) fol. 6. (Boteå) fol. 8. R.^. MGKF 1926, s 79. Hist, sainl. IV, s 309, 316, 351. 110 Blåkulle-F. III, s 60. MGKF 1926, s 85. 1927, 39. 21 Sundborg, s 228 ff. SHM I, s 25 ff. Blåkullc-F. I, s 47. III, 60 f. Hist. saml. IV, s 251. Nedan s 320. 222
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=