Färden hemifrån sker aldrig på det vanliga sättet genom dörren utan upp genom skorstenen, genom nyckelhålet eller det stängda fönstret. Är konan gift och har make i sängen, lägger hon något föremål på sin plats, varvid det genast antar hennes skepnad. Samma metod förklarar, varför de förda barnen aldrig saknas av sina vakande föräldrar.'^ På vägen till Blåkulla ligger alltid en kyrka och en sjö. På kyrktaket tar man en paus och konorna passar på att skava järn från storklockan. Skovorna kastar de sedan ner i sjön (som är blå eller brinnande) med orden: Må min själ komma åter till Gud så lite som järnet (skovorna) till klockan.^ Väl framme i Blåkulla placerar man färdmedlet vid dörren. Kvastar och bakspadar ställs mot väggen. Samma behandling får de människor som begagnats för ritten. De ”stupas” med huvudet neråt och fötterna upp under takskägget. Kreaturen släpps på bete i kittan utanför huset.® I Blåkulla är den sociala graderingen sträng. De nya får de första gångerna inte ens komma in och delta i festen, utan måste stanna som åskådare i dörröppningen. Bland de äldre konorna råder en öppen kamp om djävulens gunst. När kampen övergår i direkta handgripligheter, står den onde avsides och skrattar belåtet. Tvisten gäller som regel placeringen i högsätet: ju högre upp och ju närmare Satan desto finare. På en del håll är denna rangordning institutionaliserad. Bland människorna i Blåkulla finns en ledare, stundom kallad kung eller drottning, stundom präst.^® Oftast spelar man emellertid också i Blåkulla sin jordiska roll: skomakaren pliggar, hustrurna kokar mat, pigorna mjölkar och kärnar. Men somliga, särskilt de äldsta, sätts till egenartade och förnedrande uppgifter. Vanligast och mest uppseendeväckande är rollen som ljusstake. Gummorna ställs uppochner på golvet eller bordet och i de därmed exponerade nedre kroppsöppningarna placeras de brinnande verkligen har klivit upp på kvastar, kor, hästar, länsman, kyrkoherden, etc., som man dessförinnan grundligt smort med den giftiga salvan. För den europeiska diskussionen se O Snell (1891), s 68 ff. E Gilbert, Les plantes magiques et la sorcellerie (1899). M. Murray (1921). I Teirlinck, Flora Magica (1930). Robbins, s 364. E Richter (Forschungsfragen unserer Zeit VII. 1960.) samt H Marzell, Zauberpflanzen, Hexentränke (1963) och där angiven litteratur. I Sverige L Genz (1954) och Hanzén, s 273 ff., båda okritiska. Jansson, s 102. Blåkulle-F. I, s 42. Hanzén, s 66. Falcks prot. (Soil.), fol. 15. RA. Hist. saml. IV, s 276. Jfr Remy (1595) hos Lea, Materials II, s 607. Hansen, Zauberwahn, s 237 not (Frankrike 1239). I Sverige Konga (Sml) 1618 hos Hyltén-Cavallius I, s 338. s Blåkulle-F. I, s 45. II, 45, 51. III, 54, 58, 66. Hanzén, s 48. Hist. saml. IV, s 241. Jfr S Schreiber (1846), s 172. Soldan-Heppe I, s 275. HwbD.A III, sp. 1845 (Die Hexen werfen Glockenspäne, die sie vom Teufel erhalten haben mit den worten ins Meer. ”So wenig wie diese Späne je wieder zur Glocke kommen, ebenso wenig ich zu Gott und seiHeiligen.”). I Sverige Söderala (Häls.) 1597 och Örebro 1609 (Nr 72, 155 bil.) ® SHM I, s 25. Hanzén, s 73. 10 Blåkulle-F. I, s 59. II, 18, 34. Skokloster Miscell. 7, fol. 268, 275, 291. RA. Jfr Linderholm (1918), s 109. Soldan-Heppe I, s 273, 286, 523. Hyltén-Cavallius I, s 337. nen 220
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=