kan emellertid också avse innebörd och värdering, från gott till ont, behagligt-obehagligt, varmt-kallt, vitt-svart. Det är i själva verket detta samspel mellan direkta och transformerade projektioner, som ger blåkullaskildringarna deras karaktär. Den sakrala sfären är tydligt beroende av den kristna dualismen, Gud-Satan, ont-gott, ljustmörkt, sant-falskt. Lika tydligt värderande är inte de profana inslagen. De vardagliga aktiviteterna är som regel oförändrade. Man äter, dricker, dansar, spelar kort, städar, bakar, kokar, spinner, väver, gör skor och kläder, ystar, kärnar, kopulerar, allt på samma sätt som därhemma i byn och huset. Om något är färgningen positiv. Maten är god och riklig, mjölk, gröt, sött bröd (”som fikon”), samvaron beskrivs som en fest, ett bröllop. Man får granna kläder, kistor fulla med allehanda slag, hus och hem, åker och äng, boskap och tjänstefolk, ”allt efter som kristna människor hava här på jorden.”^ Ibland är också dessa sysselsättningar dikotomt transformerade, men på ett harmlöst, neutralt sätt. Man sitter med ryggen åt bordet och äter med nacken, tar med vänster hand, dansar med ryggarna inåt ringen, kärnar med kärnan uppochner, kopulerar rygg mot rygg och föder med bakändan, ”men gör inte ont.”^ Denna profana drömvärld fungerar så länge de sakrala aktiviteterna följer de dikotoma spelreglerna: avfall från Gud, förbund med Satan, dop, inskrivning (med blod) i den svarta boken, bönerna (Fader vår som är i helvetet). Men den fungerar bara där och under de angivna förutsättningarna. I den vanliga världen förvandlas gåvorna, silvret, pengarna och brödet till stenar och skarn. Håller man inte pakten med Satan blir också helheten förstörd. Blåkulla är inte längre den målade, pyntade, skinande festsal, där gästabuden firas var natt, utan mörkt, kallt, plågsamt. Satan ser inte längre ut som en vänlig präst i fotsid rock, utan är nu ”stygger med horn på alla lemmar.” De avfälliga som bekänt i världen, straffas i Blåkulla, piskas med den röda staven, med törneris eller flätade ormar.^ Men inte ens då är Blåkulla helvetet. Det ligger längre ner, syns genom ett 1 Hanzén, s 235, 238. —De inslag i blåkullamyten som här beskrivs kan i princip dokumenteras för hela rannsakningsområdet under de stora processerna, från .älvdalen 1668 till Stockholm 1676. Berättelserna varieras visserligen i detaljer och tyngdpunkten förskjuts efterhand, men materialet är väsentligen detsamma hela tiden. Det vore därför att i onödan tynga framställningen att ge en fullständig dokumentation till kasuistiken. En sådan är visserligen av mythistoriskt och etnografiskt intresse, men frågeställningar av den typen har i allmänhet lämnats utanför framställningen. I vissa fall sker dock hänvisningar till tydliga motsvarigheter på kontinenten och i det tidigare svenska materialet. - Jansson, s 101. SHM 1, s 22. Blåkulle-F. I, s 41. Hanzén, s 27, 48. Stiernhööks prot. (Bollnäs), fol. 2, 13. Ekdahls saml. Vitt. akad. Hanzén, s 194. 3 Hanzén, s 186, 188. SHM 1, s 24, 28. Blåkulle-F. I, s 43, 50. II, 19, 23, 25, 40, 45. Hanzén, s 64. Hist. saml. IV, s 252. Jfr Soldan-Heppe I, s 286 (gyllene stav, Gascogne). Olaus Magnus, ovan s 49. Visingsö 1596 (”hugg och bannor”) Nr 69 bil. 218
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=