den ortodoxa kyrkan, båda fast beslutna att äntligen gå till rätta med avvikelser, som förtörnar Gud och därmed hotar rikets välfärd. Hemsökelser av alla slag, krig, pest och hungersnöd, beskrivs regelbundet och i anslutning till gamla testamentet som Guds rättvisa straffdom över ett folk på avvägar. Konungen måste med beklagande konstatera, att hans omsorger om justitien till Guds äras förökning inte haft åsyftad verkan, så att vissa landsändar ”nu genom trolldomen bestrider och på det högsta angriper den som är själva eviga rättrådigheten och all godhets brunn.Trolldomen kan å andra sidan också tolkas som ”det stora elände, som den rättvise Guden för landsens synder skull . . . tillstadde.”* Den är alltså på en gång ett syndastraff och en anledning till nya hemsökelser. De repressiva metoderna är naturligtvis inte de enda i kampen mot synden. Den evangeliska botdisciplinen hade, åtminstone i teorin, hela tiden arbetat med rent andliga vapen. Predikan, böner och allmän folkuppfostran framstår alltjämt som alternativ till den dömande verksamheten. Kyrkan får där ta på sig en del av ansvaret för oväsendet i bygderna. I en rådsdiskussion 1675 anklagar Sten Bielke prästerna för att ha ”handlat så lamt, att folket inte lärt att skilja på rätt och fel och inte vet något ont med signeri.”^ Där ordet har misslyckats får svärdet till sist gripa in. .\tt kartlägga detta växelspel mellan genuin folktro och officiell ideologi är väsentligen en etnografisk uppgift, som här bara kan antydas. De föreställningar som präglade vittnesmålen under de stora processerna har redovisats med syfte att belysa tre problem: (1) mytens sociala relevans, (2) sambandet mellan allmäneuropeisk och svensk trolldomstro, och (3) sambandet mellan å ena sidan mytens utformning och innehåll och å den andra den juridiska bedömningen. Blåkulla är miljön i samtliga mål. De rättsliga termerna, brottsrubrikerna, kan läsas som komprimerade eller mekaniska tolkningar av de stundom färgrika berättelserna därifrån. Vanligen är domarna samlade i särskilda listor med kollektiva domskäl för en hel grupp anklagade. De uppräknade brottstyperna är därför mer eller mindre tillämpliga i det enskilda fallet. Från rannsakningarna i Norrland finns emellertid ett antal dödsdomar med individuella domskäl. Systematiskt uppställda speglar de den betydelse de olika rubrikerna tillmättes. > RR 19.12.1669. RA. - Berättelse ( 1770), s 1 f. Jfr Thomasius (1703), s 68 om denna rättssyn. ”Diese sind nun die Ursachen warum nicht allein in Pabsthum. . . sondern warum auch unter den Protestanten i Europa, vornehmiich aber unter den Lutheranern, offters so wunderlich liiid grausam mit ihnen (den Hexen) verfahren werde, welche denn wohl daher riihret, weil diejenigen, so der Richter Gewissen besser hätten unterrichten sollen, theils aus einer Staatsmaxime, theils zwar aus einem guten Absehen doch zugleich aus einer frommen Einfalt die Obrigkeit und Richter zu dergleichen Urtheil vielmehr angerisset haben.” RP (Svanhielms stenogr.) 1.10.1675. RA. 216
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=