hans fall lät man helt enkelt den tidigare dödsdomen stå kvar, trots att den avkunnats på helt andra grunder. Man konstaterade emellertid, att han genom sin återkallelse förklarat sig ”skyldig till den svåraste död, icke därför att han med trolldom umgåtts hade, utan eftersom han, förutan klagan på sin egen moder, igenom svåra lögner hade åtskillige fler människor bragt omlivet och all timlig välfärd. Vidare dömdes och avrättades de tre pigorna Maria Nilsdotter, Lisbet Carlsdotter och Agnes Eskilsdotter.^® Med domen över Lisbet var vissa rättsliga svårigheter förknippade. I samband med de nya förhören hade man i stor utsträckning utlovat impunitet och rättens skydd åt dem, som återtog och berättade sanningen. De skulle alltså inte behöva stå till svars för sina tidigare, falska tillvitelser. Sådant löfte hade också Lisbet fått, men det ansågs nu förverkat, sedan hon i staden fortsatt med sitt tidigare tal och ställt sig anfäktad. Hon hade därtill hållit sig undan från rätten och måst efterspanas av stadsvakten. Som hon alltså inte hållit sin del av överenskommelsen, var inte heller rätten bunden av sitt löfte om straffrihet.”® Bara Noraeus och Chronander var konsekventa motståndare till dessa dödsdomar, kaplanen i överensstämmelse med sin tidigare deklaration att i fortsättningen avstå från dömande.Chronander hade också här formella invändningar. Han fann det till att börja med tvivelaktigt, om de nya bekännelserna kunde tillmätas något värde. De hade avlagts under stark press. Impunitetslöftet kunde ju tolkas som ett förtäckt hot om att den som vidhöll sin tidigare ståndpunkt skulle komma att straffas som lögnare. Viktigast var dock att löfte givits. Både Lisbet och hennes moder ”hava på denna Kongl. rättens tro, ära och redlighet fått tillsägelse om impunitet. Alltså borde den hållas, både därför att hon haver givit ljus i saken, som ock att alla jurisconsulti och theologi statuera, att man bör servare datam fidem de promissa impunitate, eftersom ock ludici turpe est fidem fallere.”-" Vidare hade domarna vedergällningskaraktär, avkunnades med stöd av ius talionis. Nu hade emellertid Lisbet i första hand vittnat mot Karin .Ambjörnsdotter, vars dödsdom aldrig kom att exekveras. Brottet var alltså inte fullbordat. Genom ett äventyrligt bruk av delaktighetsdoktrinen sökte emellertid Coyet klargöra, att det ådagalagda onda uppsåtet var tillräckligt för dödsstraff. ”18 ”Jure talionis bör hon stå samma straff som hon liade ärnat åt hustru Karin Ambjörnsdotter, och hjälper henne icke stort, att hustru Karin icke är vorden avlivad, förty hon hade full intention att bringa henne om livet, vilket är lika så kriminellt som vore gärningen fullkomnad, emedan det är praktikerligt och vår lag likmätigt, ibid., s 336. Berättelse, s 24, 58. Hist. saml. V, s 363. Berättelse, s 71. Hist. saml. V, s 342 f. 348 ff. 21 Ovan s 209. -- Hist. saml. V', s 351. 213
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=