kvent att delta i voteringarna. Sådan talan borde, menade han, ske på de förfördelades initiativ vid behörig underrätt. Särskilt betänkligt fann han det vara att nu döma sådana från livet, som genom sitt vittnesmål varit orsak till de tidigare exekverade dödsdomarna. Då om inte förr kunde man vara förvissad om att åtminstone en gått oskyldig i döden. Sådant kunde kasta farliga tvivel på domstolarna i landet. Utåt försvarar han dock lojalt kommissionens åtgärder.^- Revisionen av de redan avkunnade dödsdomarna borde å andra sidan överlämnas åt konungen. Kommissionen var för sin del bunden av vota och publicerade domar.Också sakligt synes han emellertid vara obenägen att helt överge den dittills rådande doktrinen i trolldomsmål. Det är påfallande med vilken eftertänksam, nästan trög försiktighet förhandlingarna efter avslöjandena fortskred. Det kom att dröja ända till slutet av oktober, innan rådet underrättades om den vändning förhören tagit. Mot Chronanders mening beslutades då också, att kommissionen själv, ”som har dömt dem från livet uppå de skäl som då för handen voro, skall ock nu efter inhämtad bättre information corrigera de förra domarna, emedan saken dem bäst bekant är.”^'* Först nu sänds också besked till kommissionen i Uppsala, som alltså under halvannan månad fått arbeta efter de gamla premisserna. Underrättelsen kommer en passant i en ämbetsskrivelse om några vittnen och är så formulerad, att den röjer den tvekan som ännu fanns kvar. ”Dock skulle jag dessutom gärna om våra rannsakningar till hr assessorn något berätta, där som icke posttiden nu strax för handen vore. Så mycket oss veterligt är, består detta barnaförande mest av idel osanning, varunder befinnes Satans spökelser en och annan gång spelt hava.”15 Rådet hade beslutat, att rekonventionstalan fick ske endast i kommissionen och där ex officio, ”så att icke hädanefter lites ex lite måge uppkomma och hela staden med rekonventioner uppfyllas, mest aktiva bland de äldre pigorna, de som lett och inspirerat de andra barnen. Kommissionens majoritet var nu benägen att genom deras dömande statuera ett eftertryckligt exempel. Vid voteringen över Lisbet Carlsdotter, en av huvudfigurerna i vakstugorna och gatuskvallret, förklarade Hiärne, att ”det vore ett stort blasme på rätten, om hon icke straffades; skulle ock de andra slippa och förskonade bliva. Dömer henne ifrån livet.”^^ Först bland syndabockarna avrättades den nu trettonårige gävlepojken. I ”16 Till den ändan utvaldes de 12 ibid., s 324, 334, 346. 13 ibid., s 347 ”HKM som haver makt att uppbryta offsocknar och skrocksocknar.” Den traditionella beteckningen för konungens högsta domsmakt. 11 RP (Lillieflycht) 23.10.1676. RA. 1'^ Coyet t. Stiernhöök 31.10.1676. Ekdahls saml. A 13. Da. Vätt. akad. 1® Rådet t. stockholmskommissionen 30.10.1676. RR. 11 Hist. saml. V, s 357. 212
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=