söken, där de anfäktade barnen väcktes med aromatiska ämnen, förlagts till tiden före avslöjandena och tolkats som orsak till dessa.*^ De modifieringar av den gängse bilden av stockholmsprocessernas avslutande och avgörande skede som här gjorts gällande, ändrar emellertid inte mycket. Hiärne framstår genom sitt betänkande alltjämt som en betydelsefull och energisk förespråkare för en rationell och återhållsam attityd till de fantastiska vittnesmålen. Källmaterialet ger däremot knappast stöd för tesen, att han redan från början konsekvent förfäktat denna mening. Bland de kritiska är i vart fall Noraeus, delvis också Chronander, tidigare ute.® Den omedelbara följden av de första återtagandena blev, att de av Rålamb ifrågasatta exekutionerna över de tre senast dödsdömda inställdes.^® Därefter följde ett systematiskt hörande av samtliga vittnen som dittills uppträtt. Huvuddelen och särskilt de yngre föll genast till föga och erkände, att deras berättelser varit påhittade eller inspirerade av de äldre pigorna. Coyet synes genom sin konsekv'^enta position i bevisfrågan, där han för dom krävt allt eller intet, ha haft lättare än en del av de arbitrerande bisittarna att acceptera den vändning processerna nu tog. För en del har omställningen förvisso varit sv'år. Både protokollen och den senare uppsatta slutrapporten ger ett livligt intryck av den oerhörda möda och intellektuella anspänning, varunder förhören långsamt fortskred. Somliga tvekade in i det sista. Det är snarare under detta skede Hiärne gör sina mest betydelsefulla insatser. Det är nu hans betänkande avges. Han börjar också argumentera i rätten för att övertyga de osäkra. När kaplanen Sparrman ännu i november tvekar frikänna Duvan, utbrister han otåligt: ”Den som nu tvivlar att verket är oklart, så tvivlar han till evig tid.”^^ Till de tveksamma hör också Chronander, trots att hans ståndpunkt i betänkandet väsentligen hade överensstämt med tidigare kritikers. Det typiska för honom är emellertid inte tvivel på trolldomens realitet utan allmänna omsorger om rättssäkerhet och lagliga former. De förnyade vittnesförhören genomfördes heller inte utan tvivelaktiga inslag. De hårda ord och hotelser som tidigare riktats mot de anklagade, används nu mot sådana vittnen, som inte vill medge att de ljugit. I stället för trolldomsprocesser driver man straffrättslig rekonventionstalan ex officio, i en del fall efter talionsprincipen. Det är mot detta Chronander i första hand protesterar. Han vägrar också konse- * ibid., s 429 f. Jfr Fogelström, s 108. Sådana försök hade å andra sidan gjorts redan tidigare. Feuqiiiéres refererar i brev 26.4.1676 till Ludvig XIV, hur ”il est impossible de les réveiller qu'avec de I'esprit de souffre, ou en Icur bouchant le nez.” Lettres III, s 474 f. ^ Linderholm (1913), s 198 framhåller också Xoraeus’ insats. Hans ”märkliga anförande (11 sept.) betecknar den stora vändningen i kommissionens betraktelsesätt och förfarande.” Hist. saml. V, s 284 f. ibid., s 347 f. 211
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=