Först därefter vidtar de förhör, som efterhand skulle leda till insikten, att samtliga, och inte som tidigare bara en del, vittnesmål var falska. Det framgår inte av protokollen, vem eller vilka som tagit initiativet till den förändring av förhören, som förutsågs i beslutet den 6, som praktiskt genomfördes under de följande dagarna, och som den 11 på förmiddagen resulterade i att tio vittnen återtog sina bekännelser. När de ordinarie förhören därmed var slut för dagen ”gingo en del av herrar kommissarierna bort, men hr sekreteraren Coyet, doktor Hiärne, hr Brornéen och Mr Erik Noraeus skattade för en nödvändighet med en så lycklig examen fortfara; blevo alltså över hela dagen stilla sittande in till aftonen klockan 9.”** Nästan ingenting i detta händelseförlopp tyder på att Hiärne spelat någon särskilt aktiv roll, långt mindre ensam kämpat till de anklagades försvar mot en kompakt och fientlig opinion. Det är annars så han har framstått i lärooch uppslagsböcker, i populära framställningar och till sist också i det allmänna medvetandet. En rad omständigheter har bidragit till att befästa denna uppfattning. Som nämnts är urvalet i det tryckta protokollet ensidigt inriktat på en redovisning av händelserna kring och efter dé första avslöjandena den 11 september. Medtagna som bilagor är också Hiärnes i början av oktober avgivna betänkande samt Daniel Tilas’ efter mitten av 1700-talet författade ”Hiärne Ättens Minne.” Där dras konturerna till idealporträttet upp. ”Han gjorde sig därväd otrolig möda att kunna utforska sanningen, men måste i medeltid utstå mycken förtretlighet, tåla många hårda ord, ja intill injurier, för det han ej var så intagen och pracoccuperad av praejudicier som de andra. . . . Hiärne förklarade sig omsider uppenbarligen emot alla de andra ledamöternas tankar, såväl muntligen som skriftligen, och visade att det ej annat var än ondska, skvaller och självsvåld. Erhöll ock omsider, sedan han så hårt drev därpå, att en skarpare examen blev anställd, samt förhör och rannsakningarna annorledes och i en annan ordning inrättade, särdeles att de klagande och vittnande icke fingo vara tillsammans eller på en gång förhördes. Utslaget visade sig då helt annorlunda, och den 11 september 1676 befanns, att Hiärnes utsago var väl grundad . . Denna skildring kombinerad med betänkandet och det som eljest är bekant om Hiärnes allmänna filosofiska och vetenskapliga ståndpunkt har lett till att detaljer från det tidigare skedet av prcx:esserna har tolkats som antydningar om hans ledande kritiska attityd. Han visar viss tvekan i sina fällande vota redan i juli (men röstar ändå för dödsdom), han är en av de fyra, som fortsätter förhören på eftermiddagen den 11 september. Därtill har åtgärder som han själv beskriver i sitt betänkande, t. ex. de vittnespsykologiska föribid., s 272. " ibid., s 434 f 210
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=