erfarenheterna från de tidigare trolldomsrannsakningarna, som visat, att mycket är djävulska illusioner.®® I sitt krav på lägre, arbiträra straffskalor ansluter han sig tydligt till den linje, som tidigare företrätts av Lundius, Stiernhöök och Rosenhane. Liksom deras och borgmästare Thegners är också hans plädering väsentligen formaljuridisk, men han anknyter därutöver till den subjektiva förnuftsprövning, som fanns antydd i deras yttranden. Med avseende på kontrollen av vittnesmålen togs den 6 september ett betydelsefullt initiativ. Man hade redan kunnat konstatera, att några av de barn, som vittnat mot stadskaptenskan Remmer ”bevisligen hava talat efter de andra och således bjudit till att vittna om det de inte veta.”^ Man beslöt därför att 99 ”man in examine testium måste bruka en stor försiktighet, ... att de utan frågor och infall måste först avlägga sitt vittnesmål om allt det de kunna veta eller hava emot henne, på det man kunde avse, huru vida de komma överens med sin förr gjorda bekännelse i underrättens rannsakning, varav de oblique skola frågas om det som de antingen helt gå förbi eller ock icke veta sig erinra.”- Förhören börjar nu också få en annan karaktär. Till de vittnande barnen ställs skarpt formulerade maningar, att ”vid straff tillgörande tala och vittna vad de visste sant vara.” Särskilt en av de halwuxna pigorna blir hårt ansatt. ”Rätten bad henne akta sig för en falsk bekännelse, låtandes förstå, att de hade henne misstänkt, alldenstund de funnit henne benägen till att svärja.” De till laga ålder komna vittnena varnas också, att de kan komma att åläggas beediga sina utsagor.® Sammanträdet den 11 september inleddes med en principdiskussion föranledd av Rålambs förnyade begäran ombekräftelse på de tidigare exekutionsorderna. Han gjorde ju därmed indirekt gällande, att grunden för dödsdomarna över gävlepojken. Duvan och Karin Ambjörnsdotter sedermera förändrats. Rätten beslöt därför, att ”nu som förr vidlyfteligen diskutera, vad fundament och visshet de kunde hava att gå på vid dömandet uti detta uppkomne trolldomsväsende och barnaförande.”'* Det är nu Noraeus gör sin uppseendeväckande-deklaration, ”att han fuller inte är så absurd, att han alldeles förnekar trolldom och barnaförande, men håller det före vara en så farlig och mörk sak, att han intet förstår eller kan finna sig däruti, mindre understår sig härefter någon, förutan bättre skäl och upplysning i saken, ifrån livet döma.”’’ Chronanders betänkande 29.8.1676. Ovan not 84. ®® Nedan s 244. 1 Hist. saml. V, s 232. 2 ibid. 3 ibid., s 233, 238 f. 247 et passim. < ibid., s 260. 5 ibid., s 261. 209 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=