med dödsstraffet. Den däremot som hårdnackat nekar, visar genom sin obotfärdighet, att hon fortfarande är i den ondes våld och bör fördenskull tas av vägen.®- Exekutionen av de tre senast dödsdömda, gävlepojken, Duvan och Karin Ambjörnsdotter, var utsatt till den 26 augusti. Dagen innan fick kommissionen underrättelser om att också gävlepojken börjat återta sina vittnesmål. För kaplanen i S. Jakob hade han uppgett, att ”han på sig själv ljugit och instigerat barnen till samma bekännelse och lögn.” Prästen ålades inkomma med en skriftlig redogörelse och man beslöt tills vidare, att pojken, därest han vid exekutionen stod vid sin nya bekännelse, skulle återföras.®^ Genom Rålambs tillskyndan kom exekutionsdagen gävlepojkens skriftliga återtagande att föredras i rådet. Där beslöts, att utöver Duvan också pojken och Karin Ambjörnsdotter skulle besparas tills vidare i avvaktan på en prövning av de nya omständigheterna.®^ Coyet synes ursprungligen benägen att trots det inträffade låta allt vara vid de redan avkunnade domarna.®® I rådet berättade han om Karin Ambjörnsdotters häftiga utbrott, då domen upplästes. ”Hon haver sagt ve och förbannelse över konung och land.” Rålamb, som genomdrivit uppskovet, blev betänksam. ”Och blev alltså vid kommissorialrättens dom, så att däröver icke vidare rannsakades.”®® I kommissionen blev Coyet däremot inte oemotsagd. De labila majoritetsförhållandena i domarna över Duvan, kontroversen i arbitreringsfrågan och Rålambs aktion i rådet syntes ge ökad tyngd åt Duvans och gävlepojkens återtaganden. När den senares skriftliga bekännelse den 28 augusti föredrogs i kommissionen, hade Hiärne återvänt efter tre veckors bortovaro. Det är emellertid inte han utan Noraeus som agerar. De båda gjorde tillsammans med Leufstadius besök hos de dömda i fängelset och Noraeus lämnade följande dag redogörelse för Duvans sinnesförfattning och uppriktiga botfärdighet. Han begärde därvid, att den första, friande domen skulle äga giltighet och de senare rivas upp.®^ Samma dag inkom Chronander med sitt skriftliga betänkande i arbitreringsfrågan. Han kritiserade liksom tidigare den tillämpade voteringsordningen, som medförde, att de anklagade ”antingen alldeles värjas utan något straff eller också in totum allt fällas och alltså till ordinariam poenam dödsstraffet förfalla.” Han argumenterar vidare för återhållsamhet i dömandet och pekar därvid på de brister i bevisningen, som det ensidiga beroendet av barnens och de medskyldigas vittnesmål innebar. Till och med frivilliga bekännelser håller han för tvivelaktiga och hänvisar till ®- Jfr ovan s 168. Protokollet 25.8.1676. ®'* Hist. saml. V, s 406. Jfr Protokollet 28.8.1676. ®5 Hist. saml. V, s 263 f. »ö RP (Lillieflycht) 6.9.1676. RA. ö7 Protokollet 29.8.1676. 208
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=