till döden.®® I kommissionen ändrade nu en majoritet denna dom till risslitning. Endast Austrel, kyrkoherde Carlsson och Coyet yrkade på dödsstraff.®^ Påföljande dag förde emellertid presidenten voteringen på tal, av allt att döma som ett led i en omsorgsfullt förberedd aktion. Han återknöt till dehatten om arbitrering och framhöll det betänkliga i att förskona en misstänkt, som var så starkt belastad av vittnesmål och därtill själv bekänt. Andra hade man ju dömt mot deras nekande och också eljest på grunder, som knappast kunde mäta sig med dem som talade mot Duvan. Han bemöttes av kaplanen Noraeus. Flickans bekännelse hade ringa värde eftersom den var variabel och torde ha avlagts under tortyr i fängelset. Bisittarna hade därtill kunglig fullmakt att fria eller fälla efter samvetet. Han betygade därför, ”att han sitt utsagda votum över Duvans Margareta icke kan ändra eller igentaga.” Två av prästerna, Bezelius och Bergius, hade inte varit närvarande vid voteringen. De fick nu tillfälle rösta och fällde båda. Då ändrade sig Bromell, Canterhielm och Sparrman, den senare med viss tvekan, och anslöt sig till den fällande gruppen, som därmed förvandlades till en betryggande majoritet 9—4. Förutom Noraeus vidhöll bara Broméen, Leufstadius och Chronander sina tidigare friande vota. Häradshövdingen hänvisade därvid till den tredje punkten i KM:s förklaring till norrlandskommissionen från januari 1675: den som ville och kunde avstå från vidare barnaförande, kunde förskonas. Han markerade därmed, att grunden för hans ställningstagande var av materiell natur.®® Några dagar senare fällde man slutligen enhälligt den häftigt nekande hustrun Karin Ambjörnsdotter till döden.®® Därpå följde händelserna slag i slag. Duvan hade i fängelset gjort sådana uttalanden, att överståthållaren Rålamb, som var ansvarig för exekutionen, såg sig föranlåten att agera. På hans uttryckliga förslag ändrades än en gång domen, nu efter det vanliga formuläret för villkorlig dödsdom: hon skulle utföras på rättarplatsen och exekveras bara om hon bekände, eljest återföras i fängelset.®® Följande dag gick man ett steg vidare, då med ett tillägg som direkt anknöt till Chronanders anförda domskäl: hon skulle som beslutats föras ut på avrättningsplatsen, men ”om hon då bekänner, pardonneras enligt KM:s tredje punkt.”91 Här har man alltså, liksom tidigare i en rad norrlandsdomar, vänt upp och ner på doktrinen om erkännandet som rekvisit för exekution av dödsdom. Om den bekända och bot färdiga kan man ha vissa förhoppningar, som motiverar att man håller inne Underrätternas protokoll. Trolldomskominissionen 3.6.1676 i Stockholm. R.\. Protokollet, 14.8.1676. ibid. 15.8. Jfr ovan s 206. «« Protokollet 18.8.1676. ibid. 21.8. Berättelse, s 27. Protokollet 22.8.1676. 207
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=