Därmed hade också frågan om andra domslut än döden eller frikännande aktualiserats. Följande dag röstade en överväldigande majoritet för arbiträra straffsatser som risslitning, kyrkoplikt och landsförvisning, när påföljden för en yngre piga skulle bestämmas. Presidenten Coyet ville emellertid ställa henne under Guds dom t. v. upplysning, och mellan honom och häradshövding Chronander utspelade sig en debatt om kommissionens befogenheter att arbitrera. Oenigheten gällde därvid inte i första hand den i tidigare praxis ofta tillämpade strafflindring, som motiverades med materiella skäl som den anklagades ungdom, ångerfulla sinne och goda prognos. Det är i stället fråga om påföljden för dem, som inte fullständigt kunde bindas vid brottet men ändå syntes starkt misstänkta, alltså arbitrering på formella grunder.^^ Det är denna som Coyet avvisar. Chronander lovar utveckla sina synpunkter skriftligen och det beslutas, att frågan skall hänskjutas under rådets avgörande.®^ Den dittills tillämpade voteringsordningen var närmast anpassad efter Coyets inställning. Den innebar, att man först tog ställning i skuldfrågan och därefter i tilllämpliga fall bestämde dödsstraffets art. Bisittarnas rörelsefrihet var därmed också starkt begränsad. Den besvärliga valsituation den nu kritiserade ordningen kunde ställa de tveksamma i, illustreras ganska väl av Hiärnes agerande i domen över den tidigare avrättade Tysk-Annika. I första omgången förklarade han sig varken kunna fria eller fälla utan ville se hela voteringen uppskjuten. ”Dock sade han därhos, att om han endera skulle göra, så funne han flera skäl att fälla, än som befria TyskAnnika.” I andra omgången, när valet stod mellan olika avrättningsformer, upprepade han, att han ”icke helt och hållet samtyckt till hennes död. Var likväl hans votum nu, att hon halshugges och brännes.”83 De flesta bisittarna var, oavsett deras grundinställning i övrigt, tydligt benägna att gå på Chronanders mer flexibla linje och tillåta ett ”medium inter plene absolvere et in totum damnare.”*^ Det är väl också ovisst, om alla uppfattat den i praktiken otydliga skillnaden mellan formella och materiella strafflindringsgrunder. Kort efter dessa meningsbrytningar skred man till doms över den unga pigan Margareta Matsdotter, Duvan kallad. Hon hade rannsakats och torterats redan i hovrätten.Senare hade hon gjort vissa, ehuru motsägelsefulla medgivanden i kämnärsrätten på Södermalm, där hon också dömdes ibid. 9.8. Jfr nedan s 242. 82 Protokollet 9.8.1676. Inte förrän 26.9. kom rådets utslag, ”att det härutinnan förhållas skall efter lag.” En hänvisning till KrLL TB 19 synes innebära, att Chronanders ståndpunkt vunnit gehör. Lagrummet behandlar dulsmål och farna publica, där svaranden åläggs värjomålsed. ”Gitter han den ej, vare fälld åt saken och böte efter ty saken är. ... Ej bör toligom liv mista.” S3 Hist. saml. V, s 224, 226. S'* Protokollet 9.8.1676. Jfr Chronanders betänkande 29.8.1676. Trolldomskommissionen 3.6.1676 i Stockholm. .\cta. RA. 8^ Hist. saml. IV, s 356. 206
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=