de vittnande barnens berättelser. I ett större sammanhang har processernas slut förknippats med de idéhistoriska omvälvningar, som nu pågick i Europa. Förnuft och humanitet segrade äntligen över den bigotta okunnigheten. Den gamla världsbilden höll på att ersättas av en ny. Det markeras lärorikt av att huvudrollen i stockholmsprocesserna tilldelats läkaren och naturvetaren Urban Hiärne.'^® Denna bild saknar inte stöd i de samtida källorna men tål ändå vissa modifikationer. Omvälvningens kronologi är mångtydigare än den refererade. Attitydförändringen kommer inte över en natt och går inte från ensidigt repressiv godtrogenhet till total skepsis. Den är inte enbart resultatet av Urban Hiärnes insatser. Måndagen den 11 september har betecknats som nyckeldatum i processerna.^* Då inleddes de förhör, som fick huvuddelen av de vittnande barnen att återta sina angivelser och erkänna dem som idel påhitt. Men redan dessförinnan hade tillkommit omständigheter med direkt betydelse för denna vändning av rannsakningarna. Att perspektivet på dessa händelser blivit en aning skevt beror huvudsakligen på det ensidiga urvalet i den tryckta editionen av kommissionsprotokollet.^^ Från juli och augusti månader finns där medtagna bara enstaka notiser jämte de första voteringarna. Händelserna i början av september kommer därigenom att framstå som just dramatiska och oförutsedda. Originalprotokollen ger en annan bild. Under augusti väcktes en rad frågor av principiell räckvidd, viktigast kanske den om arbitrerande vid ringare bevisning.’® Ett par av voteringarna röjer också, att kommissionen redan nu höll på att delas i åtminstone två läger. Urban Hiärne är frånvarande under hela detta viktiga skede. Det är tre av de yngre kyrkliga bisittarna, kaplanerna Sparrman, Leufstadius och Noraeus, som först bryter enigheten i kommissionen. Redan i inledningsskedet hade de rest principiella invändningar mot att som gudsmän och själasörjare sitta med och fälla blodsdomar. De övertalades under hänvisning till den kungliga utnämningen och prästernas flitiga deltagande i de norrländska processerna.’® I voteringen över den tolvårige gävlepojken är de ensamma om att yrka på lägre straffsatser, medan majoriteten dömer honom till döden.®® S Lindroth har i Den svenska historien 5 (1967), s 165, också tagit avstånd från denna förenklade bild. Han pekar på att Hiärne ”ingalunda var alltigenom upplyst och förnuftig. Han hörde också hemma i den mystiska och alkemistiska traditionen och hans inställning till Satans makt var till en början blint troende.” Hist. saml. V, s 409. Hiärnes betänkande: ”. . . den nya bekännelsen . . . som begyntes den 11 sept. Anno 1676.” Fogelström, s 108 f. Linderholm (1913), s 199. Hist. saml. V, s 219 not. Jfr nedan s 242. Trolldomskommissionens 3.6.1676 i Stockholm protokoll 17.7.1676. R.A. I det följande cit. Protokollet. 80 ibid., 8.8.1676. 205
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=