Sippel skulle underskrivas, reserverade sig Bengt Gyllenanckar och Gustaf Sparre. Den förre önskade se saken uppskjuten, tills man fått höra de övriga misstänkta. Sparre kunde varken fria eller fälla; mycket talade visserligen mot Anna Sippel, men barnens berättelser finner han dubiösa, och det finns ”ej heller någon till laga ålder kommen som på henne bekänner att hon dem förer.”^® Att han verkligen avser vittnen och inte complices framgår av assessor Parmanders därpå följande inlägg. Han hade inte varit närvarande vid konfrontationen mellan Anna och barnen. ”Dock som jag hörer äre complices till laga ålder komne som med barnen instämma, varpå jag ock underskriver.” Han och rättens majoritet står alltså på den i norrlandsprocesserna etablerade ståndpunkter, att de kombinerade vittnesmålen från barn och complices var tillräckliga för dödsdom också över dem som nekade. Sparre kräver därutöver laga vittnen. Distinktionen mellan dessa och complices är emellertid i praktiken svävande och godtycklig. Samma ungdomar som gick ed på att de blivit förda av Brita Sippel och Anna Månsdotter, uppger att de sett Anna Sippel i Blåkulla.®® Under de fortsatta förhandlingarna fram till mitten av maj rannsakades summariskt tre tämligen nytillkomna misstänkta: den 18-åriga pigan Maria Jöransdotter och skepparhustrun Anna Persdotter, ”Lärekan”, båda från Ladugårdslandet, samt den finska pigan Margareta Matsdotter från Södermalm.®^ De båda pigorna hade bekänt och uppträdde som vittnande complices både mot de tre dödsdömda och mot den alltjämt nekande Lärekan. De hade alla på hovrättens order först rannsakats på respektive kämnärsrätter och där dömts till döden.®® Maria Jöransdotter, kallad Ängsjö-pigan, och Margareta Matsdotter, som alltså båda bekänt, ångrat sin synd och samarbetat genom att vittna mot de nekande, förskonades från bålet och skulle enligt hovrättsdomarna efter halshuggningen nergrävas på rättarplatsen. Lärekan däremot döms som förhärdad och obotfärdig att levande brännas på bål.®® Hon kom emellertid inför exekutionen med vissa medgivanden, varför rätten beslöt ”att hon inte brännes levande, utan först avhugges och sedan brännes.”®® Under rannsakningarna hade flera andra kvinnor angetts av de vittnande barnen. Somliga av dem hade häktats och underkastats preliminära förhör. Huvuddelen nekade och hovTätten kunde förutse, att arbetet med dem skulle bli långvarigt. Underkommissionerna i staden och på malmerna arbetade 55 ibid., s 335. Också Bengt Horn har avvikit, ovisst i vilken riktning. Jfr ibid., s 325, 335. 56 Ovan s 201 not 53. 57 Hist. saml. IV, s 343 ff. Jfr Fogelström, s 104. Den huvudsakliga anledningen till det förenklade förfarandet torde vara, att två av de tre bekänt. 58 Underrätternas rannsakningar. Handl. rör. trolldom 1. Dito. Trolldomskommissionen 3.6.1676 i Stockholm. RA. 59 Hist. saml. IV, s 350 ff. 60 ibid., s 358. 202
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=