Hovrättsförhandlingarna har ingående beskrivits av Fogelström, som särskilt uppehåller sig vid de personliga och psykologiska relationerna mellan de anklagade, vittnena och deras familjer.®® Institutionerna, kyrkan, domstolarna och andra myndigheter, skjuts därmed i bakgrunden liksom rättsbruken och de andra juridiska frågor, som här fått dominera framställningen. Hovrätten avkunnade och lät exekvera sex dödsdomar, över en sjunde. Smeds Karin från Norrmalm, somgått rättvisan i förväg genomatt hänga sig i fängelset, vidtogs i efterhand åtgärder som om hon fått dödsdom.^^ Med anledning av hennes självmord inkom drotsen med en propå om att ”de fängslade trollkäringarna skulle lindrigare fängelse givas och någon hos dem sättas, ty vore att befrukta, emedan en av dem sig upphängt, de andra fattade samma oråd.” Det avvisas emellertid av rätten, ”ty eljest skulle de mera bliva förhärdade.”®" Under en första omgång fram till slutet av april upptas målen mot de tre misstänkta från Södermalm, som redan stått inför den blandade kommissionen: systrarna Sippel och mössmakerskan Anna Månsdotter. De nekade alla. Bevisningen i dessa mål skiljer sig på en avgörande punkt från den som varit vanlig i Dalarna och Norrland. Barnaförandet begränsas inte så märkligt till barn under 15 år. Ett par halwuxna pigor och en 18-årig pojke hör också till de vittnande. Sådana hade visserligen funnits tidigare. De hade emellertid då behandlats som vittnande complices, rannsakats och dömts till något ringare straff. Här uppträder de som fullmyndiga vittnen och avlägger vittnesed. De ger därmed ett par av domarna den formella legitimation, som tidigare så ofta saknats. Sådana beedigade vittnesmål om blåkullafärd och barnaförande upptas mot Brita Sippel och Anna Månsdotter.®^ Dessa nyanser i bevisningen reflekteras också i voteringarna. Fullständig enlighet har inte rått om ett par av dödsdomarna.®^ När den över Anna presidenter etc. 1899), s. 42 f. ger å andra sidan det felaktiga intrycket, att inget rum bland riks- och hovrättsråden varit besatt efter 1674, då Svante Banér avled och Göran Gyllenstierna fick andra uppdrag. Både den sistnämnde och Gustaf Sparre var ännu 1676 ordinarie hovrättsråd. Jfr SHprot. 11.4.1676 ”Ankommo deras Ex. Hr Johan Gyllenstierna, Lars Fleming och Thord Bonde, då de tillika med kongl. rätten företogo trolldomsrannsakningarna.” Både Göran Gyllenstierna och Gustaf Sparre deltog i detta sammanträde. P A Fogelström, Häxorna i Katarina. Historia kring Stockholm. Vasatid och stormaktstid (1966), s 87 ff. Hist. saml. IV, s 308. SH dom 19.4.1676. Nordin 18, fol. 27 f. UUB. Där förordnas, att ”hennes döda kropp . . . skall av bödeln genom staden utsläpas till bålet och där uppbrännas.” ®2 Hist. saml. IV, s 309. Redan 1669 hade man sådana farhågor i samband med rannsakningarna i Bohuslän. Jfr KM t. Stake 7.8.1669. RR, där man varnar för att låta fångarna sitta ensamma i fängelset. 53 Hist. saml. IV, s 304, 240 f, 254, 271, 316. 5^ Motiverade vota inskrevs i (den numera förlorade) codex rationum (criminalia). Hist. saml. IV, s 324 f, 337. 201
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=