i B. syns på kroppen tecken därav; (3) de ser främmande människor i B. som förr var dem alldeles obekanta och kan sedan känna igen dem. Thcgner: ”att dessa klagande barn och personer skola alla verkligen föras, kan jag så mycket mindre tro som själva rannsakningen giver anledning till contraire mening . . . Att ock några kunna vara den frestelsen underkastade och verkligen transporteras, därtill törs man icke heller alldeles neka.”^® Det är emellertid på rättsprövningens område snarare än i dogmatiska frågor som den erfarne domstolsjuristen har de allvarligaste invändningarna. ”Härtill kommer ock, att man i kommissionen nästan aldrig har kunnat finna någon av de klagande som förmenas förd vara, vilken av sig själv haver kunnat göra någon relation och berättelse om deras utfärd från huset, uppsittning på deras fartyg, resa i vagn, ankomst till deras convent, kvaliteter av gästabudshuset, beställningar därsammanstädes etc.: utan som de av inquisitore hava blivit frågade, så hava de svarat och däröver sig ringa utlåtit, varav man någorlunda skulle kunna presumera, att de antingen av arga människor eller av varandra var så lärde, att de utom frågorna intet skulle sig utlåta till att undvika olikhet uti berättelsen, eftersom de endels hade kunnat förstå, att frågorna alltid på lika sätt blevo anställda.”^^ Som botemedel häremot föreslår han, att föräldrarna åläggs ”hålla barnen ifrån andras umgänge, som till äventyrs av arghet emot deras samkristen, fattigdom eller andra tillfälligheter fingera morbum och exaggerera de sägner om helvetesfärd, som de synes hava hjälpt över hela staden att utsprida.”^® De klarsynta i varje ny kommission tvingas alltså göra samma erfarenhet på nytt. Det passerade är okänt eller glömt. Mot Thegners iakttagelser anför konsistoriet också det gamla skälet: ”Att barnen ofta uti sina bekännelser variera, synes därav komma, att den listige ormen därigenom ville göra hela handlingen misstänkt, otrolig, till intet, och förvilla domaren, sökandes sålunda fördölja, frikalla och försvara sina betjänte.” Bara det första steget hade tagits för att lagligen avhjälpa oväsendet. Några domar hade inte avkunnats och det slutliga avgörandet låg hos hovrätten. Samma dag kommissionen avslutats befallde rådet hovrättspresidenten Bengt Horn att ”göra den anstalten, det måtte Kungl. rätten utan uppehåll avdöma det beklagliga trolldomsväsendet, som sig här i Stockholm yppat.”"**’ Med det Denna teoretiska eftergift åt ett verkligt förande vågar inte ens de hårdaste kritikerna undandra sig. I den senare stora stockholmskommissionen anför storkyrkokaplanen Noraeus, den förste som börjar tveka, ”att han fuller intet är så absurd, att han alldeles förnekar trolldom och barnaförande, men håller det före vara en så farlig och mörk sak, att han intet förstår eller kan finna sig däruti.” Hist. Sami. V, s 261. Jfr Brunnerus I: 3 ”Ehuruväl man icke neka må, att såsom i denna synden ofta translationes reales skedda äro och nu i denna tiden ock här hos oss . . .”. Handl. rör. trolldom 1. RA. Först Hiärne syns helt bortse från dem. 3'^ Om liknande erfarenheter i norrlandskommissionen se ovan s 165; om förhörsmetoderna nedan kap. 4.2.3.1. Jfr om visgossarna nedan s 307 f. 39 SHprot. 10.2.1676. RA. 199
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=