rande med anledning av en förfrågan från Getrop, Keiser och Erik klockare: innebar blåkullafärderna någon själavåda för barnen? I det jakande svaret pekas särskilt på tre omständigheter: förbannelsebönerna, de djävulska övningarna samt otukten i Blåkulla. Man lovar vidarebefordra en supplik till consistoriumregni, dvs. till prästeståndet vid den just församlade riksdagen.^® En månad senare förmedlas ytterligare en sådan supplik, nu med begäran om kommissorialrannsakningar.^® Dittills hade oväsendet i Stockholm handlagts av överståthållaren och de lokala domstolarna. Deras klart uttalade politik att så långt möjligt begränsa och tysta ner ryktesbildningen hade emellertid misslyckats. Hovrätten hade däremot ännu inte tagit ställning till de insända rannsakningarna och på riksplanet stod fortfarande de norrländska processerna i förgrunden. KM hade på sommaren tillsatt en kommission i kansliet, med uppdrag att formulera allmänna rättsprinciper för de fortsatta rannsakningarna. Uppsala konsistorium och prästeståndet vid riksdagen hade ställts inför liknande uppgifter.^^ I oktober hade emellertid föräldrarnas klagomål genom Rålamb eller på annat sätt kommit till konungens kännedom. Han befallde i rådet, att biskop TerserUS, borgmästare Thegner och stadens prästerskap skulle rannsaka på Södermalm.^^ Sedan Terserus anmält förhinder och pastor primarius Svebilius insatts i hans ställe som preses, började denna blandade kommission sina rannsakningar i Katarina kyrka den 22 oktober. Vid sidan av Thegner satt som världsliga assessorer rådmännen Clerk, Carling och Mattson."® Konsistoriet bestod av minst tio medlemmar®^ och prästerna hade således en betydande majoritet. Kommissionen hade emellertid ingen domsrätt, varför styrkeförhållandena aldrig på allvar kom att aktualiseras, trots att det ganska snart uppstod slitningar mellan de andliga och världsliga bisittarna. De senare fortsatte att förfäkta den mening som gjorts gällande redan under sommarens rannsakningar: barnens otroliga och motsägelsefulla berättelser kunde inte ges vitsord mot hederliga och dittills oberyktade borgarhustrur sådana som de anklagade.^® Oväsendet var i den meningen fortfarande begränsat, att bara tre kvinnor på allvar utpekades: systrarna Sippel samt en mössmakarhustru Anna Månsdotter, också hon från Södermalm.^® Det är kring dessa kommissionsförhören hela tiden cirklar. Först i slutskedet framkom uppgifter om en fjärde trollkona, stadskaptenen Remmers hustru Margareta Staffansdotter.^^ Petersson, ibid. 20 ibid. 21 ovan s 189f. 22 Hist. Sami. IV, s 225 ff. 23 Petersson, s 254. 24 ibid., s 178 ff. 25 Thegners Sentiment. DelaGardie cod.coll. 2: 5. LUB. 20 ibid. Petersson, s 255. 21 Petersson, ibid. Fogelström, s 106. 197
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=