RB 36

(3) angivelser från botfärdiga complices (4) maleficium eller onda hotelser, som gått i uppfyllelse (damnum minatum, malum secutum) (5) vidskepliga läsningar och annat lövjeri. Mot sådana däremot, som enbart belastats av barnens vittnesmål eller som beslagits med vidskepelse, har lägre straffsatser, risslitning, gatulopp och kyrkoplikt tillämpats. Sådana slutligen som bara blivit sedda av barnen under färden eller i Blåkulla (och således inte själva fört), har blivit frikända. Som förklaring till den oförutsett långsamma proceduren framhålls rättens långa och mödosamma arbete med att kontrollera samstämmigheten i barnens berättelser. Tolkat efter bokstaven är detta en uppenbar efterhandskonstruktion. Sådana regler kan inte ha varit vägledande eller ens formulerade vid de första rannsakningarna i Sollefteå. Det är emellertid troligt, att ofullständig dokumentation på var och en av punkterna tillsammans har ansetts få ökad beviskraft. De kombinerade vittnesmålen från barn och complices, som var för sig saknade beviskraft, är ett exempel på ett sådant betraktelsesätt. Man adderar olika typer av ”halv” bevisning och får hel. Ordningsföljden kan då också uppfattas som en rangordning. Bevisligt maleficium skulle eljest ha vägt vida tyngre än något av de tre först nämnda skälen. Det är emellertid inte traditionella förgörningsmål man handlägger. Vid blåkullafärd och barnaförande är de tre första skälen däremot de vanligaste och mest relevanta. Det är eljest värt notera, att det i första hand är graden av bevisning som är avgörande för strafftillämpningen. I KM;s instruktion hade däremot uppsåtet och syndens långvarighet framhävts som de viktigaste kriterierna. Som en anpassning till dessa kan egentligen bara hänföras rapportens uppgifter om dem som blivit sedda i Blåkulla men ej själva fört. Diskussionen i samband med rapportens avfattande har i första hand rört sig kring värdet av barnens vittnesmål, särskilt mot dem som ståndaktigt nekade. Man beslöt inhämta hovrättens mening och under tiden avstå från att döma enbart på den grunden.Sådana åter, ”som allenast voro sedda (i Blåkulla) skulle ingalunda dragas för rätta, emedan man intet indicium ad examen fann hos dem.”-® Vilken roll har Wallwik spelat i denna diskussion? Hans agerande i Boteå gör det i och för sig troligt, att han pläderat för en försiktigare och mera återhållsam linje. Protokollets knappa notiser kring diskussionen lämnar emellertid inga klara besked på den punkten. Bara genom en fortsatt granskning av bisittarnas vota vid omröstningarna i Härnösand och Säbrå kan man få en uppfattning om meningsbrytningarna inomkommissionen. Schuncks prot. (K 83. UUB), s 18. Falcks konc. (K 82. UUB) Härnösand 2.10: ”Beslöts att blotta barnens beskyllningar och relationer intet kunna eller skola göra tillfyllest till condcmnationem.” Denna notis är överkorsad i konceptet och saknas i det renskrivna protokollet (Falcks prot. (Härnösand), fol. 111. RA). 28 Schuncks prot. (K 83. UUB), s 38. 163

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=