92 De motiv som de olika talarna anförde innehöll föga nytt i sak; här —liksom i första kammarens samtidigt pågående debatt —känner man igen argumenten från de tidigare riksdagarna. Några inlägg förtjänar dock ett närmare omnämnande. Att dödsstraffets motståndare gärna utnyttjade Olivecronas bok framgår av åtskilliga anföranden.*’ blera talare framhöll, vilken moralisk betydelse det skulle ha, om motionen bifölls just nu —så A. W. Nilsson: »Jag anser, att det skulle lända den nya representationen till heder och berömmelse, om första bladet i dess historia hade att förtälja, hurusom denna representation vetat att rätt uppfatta och erkänna mänsklighetens och civilisationens fordringar i denna fråga.» Samma synpunkt framfördes av kronolänsmannen C. Orre, representant för Jönköpings län, som dessutom kunde tala med särskild erfarenhet i ämnet. Det skulle vara »en högsinnad och human åtgärd av den nya representationen att avskaffa detta barbariska straff», yttrade han och tilläde: »Jag har på grund av min tjänstebefattning måst vara närvarande vid dödsstraffets verkställande och funnit detsamma mera fasaväckande än egentligen avskräckande för den omkringståendc publiken.»" Orre ansåg också att ett enda justitiemord vore värre än om hundra brottslingar gingo fria. l tgången av debatten blev en stor framgång för Bovin. Hans motion bifölls med 103 röster mot 53 för utskottets utlåtande.^ Att andra kammarens beslut skulle gå i den riktningen torde emellertid från början ha stått ganska klart. Med den sammansättning första kammaren hade, beräknade väl både dödsstraffets anhängare och dt^ss motståndare att utgången här skulle bli en annan. Det blev den också — men i själva verket endast av en tillfällighet. Det kunde nämligen ha hänt att även denna kammare fattat beslut om dödsstraffets avskaffande. Om så skett är det högst sannolikt att dödsstraffet i Sverige avskaffats redan 1867.9 Debatten öppnades inför en påfallande glest besatt kammare — det var sent på kvällen och många ledamöter hade redan avlägsnat sig, en omständighet som otvivelaktigt kan ha bidragit till utgången och som också påtalades i pressen.19 Förste talare var en av reservanterna i utskottet, häradshövdingen Carl Hasselrot, som citerade Richert, begagnade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=