91 »om vilket vi ej tvekar att påstå, att det sannolikt är ett av de jämmerligaste aktstycken som någonsin utgått från någon av svenska folkrepresentationens delegationer, befara vi ej; båda kamrarna äro helt visst mera måna om sin egen värdighet. Och vi hoppas att de ej skola stanna vid underkännandet av en intetsägande och lumpen motivering av det slut, till vilket utskottet kommit, och mot vilket åtta dess ledamöter eller jämnt hälften . . . reserverat sig. utan bifalla hr Bovins yrkande.» Utskottsutlåtandet om dödsstraffet kom upp till behandling i bägge kamrarna på kvällen lördagen den 13 april. Det visade sig vara en olycklig tidpunkt för en ingående överläggning kammaren. I sin egen kammare, den andra, fick Bovin från början sympatierna på sin sida. Av 28 talare yrkade 24 på bifall till motionen: bland dem kan nämnas Emil Key, C. F. Ridderstad, P. A. Siljeström, August Blanche och S. A. Hedlund och en rad bonderepresentanter med Sven Rosenberg i spetsen. Som dödsstraffets försvarare nummer ett framträdde Ilppsalaprofessorn Sigurd Ribbing, själv betecknande sig som en »advocatus diaboli», för att från sina boströmska utgångspunkter hävda nödvändigheten^ av dödsstraffets existens —vilket inte hindrade att det en gång kunde bli upphävt n. b. om det verkligen bleve bevisat att det var onödigt. Ribbings anförande föranledde senare P. A. Siljeström att önska denne advocatus diaboli »så mycket bifall som möjligt av denne sin principal, men så litet som möjligt av kammaren». Ribbing fick stöd av den kände lantbrukaren och politikern Gustaf Kolmodin, som med sitt tillägg kan sägas ha fört traditionen från det gamla prästeståndet vidare, av lantbrukaren och lekmannapredikanten O. G. Hedengren, som i likhet med Kolmodin hävdade dödsstraffets bevarande ur kristen synpunkt, och av ytterligare en representant för bönderna, Magnus Svensson. Fallet Hedengren är f. ö. intressant som tecken på att ej heller vid denna riksdag den politiska hemvisten avgjorde hur man ställde sig till dödsstraffet — Emil Key och Sven Rosenberg t. ex. talade ju för bifall till motionen. Inte heller överensstämmelsen i religiös övertygelse i övrigt utgjorde ett förenande band; Rosenberg, Hedengren och Kolmodin stod alla tre väckelsen nära men hade olika uppfattning om dödsstraffet. Ytterligare kan påpekas att Kolmodin, som var en lantmannapartiets tillskyndare, i denna fråga hade motsatt uppfattning mot Emil Key och hans meningsfränder. i varje fall i första
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=