RB 35

86 ock, att framtiden, som bär så mycket i sitt sköte, icke helt och hållet skall bortglömma de ord, som ifrån detta centrum för svenska allmogens tankar uttalas.» Ser man tillbaka på dödsstraffrågans behandling vid riksdagarna 1859/ 60, 1862/63 och 1865/66, på lagens förändringar och på pressopinionen, tycker man sig kunna fastslå å ena sidan att abolitionisterna steg för steg kommit närmare sitt mål, å andra sidan att motståndet mot deras strävanden hårdnat. Deras framgångar bör främst tillskrivas den ihärdiga och sakliga upplysning om dödsstraffets innebörd och verkningar som bedrivits av Knut Olivecrona inom adeln, av enstaka ledamöter jurister och publicister både inom borgarståndet och av en majoritet, men knappast mera, inom bondeståndet. Överläggningarna 1866 hade dock visat att detta stånd tagit ett bestämdare steg i abolitionistisk riktning än tidigare. Att dödsstraffets avskaffande var ett liberalt politiskt krav är ju uppenbart: Blanche och Ridderstad var talesmän för saken, Aftonbladets, Dagens Nyheters, Fäderneslandets och Göteborgs Handelstidnings engagemang är belägg. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att frågan tydligen skar tvärs genom de politiska grupperingarna. Också konservativt sinnade personer anslöt sig till tanken. I det fallet är Olivecrona själv det märkligaste exemplet. Han uppträdde nämligen på den sista ståndsriksdagen med mycken kraft mot De Geers representationsförslag och räknade sig över huvud taget till dennes politiska motståndare. De Geer å sin sida genomförde en politiskt liberal reform men intog ifråga om dödsstraffet en konservativ ståndpunkt. Den politiskt konservativa NDA hörde ju också till dödsstraffets motståndare. Motståndarna till dödsstraffets avskaffande var främst att söka bland ämbetsmän inom adeln och borgarståndet samt bland en övervägande majoritet inom prästeståndet. Juridiska och religiösa argument kunde f. ö. ofta förenas hos en och samma person, inte minst om det religiösa motivet var präglat av väckelserörelser: den inflytelserike rådmannen L. V. Henschen i borgarståndet, liksom Olivecrona motståndare till nya reformer, är ett exempel härpå. Också inom bondeståndet fanns, åtminstone ännu under riksdagen 1862/63, ett betydande motstånd mot tanken på att upphäva dödsstraffet, ett motstånd som var förestavat av gammal tro på dödsstraffets rättmätighet och på dess religiösa motivering. Anförandena och röstningsresultatet i detta stånd vid antagandet av den nya strafflagen visar även hur svårbedömd den allmänna opinio-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=