78 som betecknande nog biföll det utan debatt.^ Däremot blev det föremål för livliga meningsbrytningar i borgar- och bondestånden, som bägge behandlade utlåtandet drygt en vecka senare.5 Att bondeståndet skulle gå på Rosenbergs-Olivecronas linje var ju att vänta; överläggningen slutade där med att ståndet med acklamation avslog utskottets hemställan och i stället biföll Olivecronas reservation. Endast två talade för utskottets förslag; den ene var Jöns Rundbäck, som alltså redan nu framträdde i rollen som frondör mot sin ståndsbröder. Ingen av de två var någon vän av dödsstraffet utan åberopade formella skäl; för Rundbäck innebar de att dödsstraffet utgjorde en länk i en sammanhängande kedja i strafflagen, som man ej kan taga bort utan att det blir till skada. Den motivering som ledde Rundbäck hade många anhängare bland juristerna i borgarståndet. Där bifölls utskottets hemställan med 27 röster mot 19 för Olivecronas reservation. Inte heller i detta stånd talade någon över huvud taget för dödsstraffet i och för sig -— det var blott det föreslagna tillvägagångssättet, som angreps från flera håll, samtidigt som man betygade sin förhoppning att dödsstraffet förr eller senare skulle kunna avskaffas. En och annan ansåg rent av att det varit taktiskt bättre av Rosenberg att direkt föreslå dödsstraffets avskaffande (ex. Grenander och Henschen). Rådmannen Falkman i Malmö yttrade exempelvis: »Att vilja bibehålla ett bud i lagen oförändrat, men med det förklarande tillika, att samma lagbud icke skall under viss tid få tillämpas . . . vore ... i lagstiftningsväg så oerhört, att något motstycke därtill svårligen skall kunna framvisas.» Alla jurister i ståndet delade ej denna uppfattning; Bovin talade sålunda varmt för bifall till Olivecronas reservation och ansåg över huvud taget att »formen gör det oändligt litet, då själva saken är riktig», och byråchefen Lovén förklarade att han för sin del ändrat åsikt om dödsstraffets borttagande och därför nu ville stödja Olivecronas reservation. Att flertalet jurister gick emot denna på de grunder som Falkman anfört torde dock vara obestridligt. Inlägg i samma riktning kom bl. a. från hovrättsrådet Leman, häradshövdingarna Carlén och Staaff och rådmannen L. V. Henschen; för dem alla stod det dessutom klart, liksom för Rundbäck, att hela lagen skulle komma i oordning, om man plötsligt införde den föreslagna undantagsanordningen. Mot sådana fackmän förmådde vältalare som August Blanche och C. F. Ridderstad föga. Den senare angrep i ett stort anförande både prästerna och borgarståndets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=