77 heten därav försports». Om man nn gjorde på motsvarande sätt hos oss, skulle »ovedersägligen därav framkallas ett erfarenhetsbevis, huruvida denna straffarts vidare bibehållande vore nödvändigt eller icke». Lagutskottet hemställde i sitt betänkande av den 19/2 1866 att motionen ej skulle föranleda någon åtgärd: Motionen hade ju ej ifrågasatt ändring i den nyss antagna lagen och en suspension skulle strida både mot den Konungen i RF ^ 26 förbehållna benådningsrätten och mot RF § 90, enligt vilken Rikets ständer ej hade rätt att överlägga om verkställigheten av någon lag. författning eller inrättning. En anhållan hos Kungl. Maj :t om iakttagande av vissa grunder för benådningsmaktens utövning i särskilda fall vore ej heller lämplig.2 En ledamot av utskottet reserverade sig emellertid: Knut Olivecrona. Hans bok om död.sstraffet hade ju utkommit halvannan månad tidigare och i den hade, som nämnts i föregående kapitel, föreslagits just det som Rosenberg nu motionerade om; det har också antytts att motionen möjligen kanske samtidigt föregåtts av samråd mellan de två. De som vid 1862/63 års riksdag försvarat dödsstraffets bibehållande hade, anförde Olivecrona, huvudsakligen motiverat sin hållning med att dess avskaffande kunde öka antalet grova brott och att man saknade all erfarenhet av den verkan straffets upphävande kunde medföra. Här hade man ju nu en möjlighet att skaffa sig denna erfarenhet, framhöll Olivecrona, och det utan att behöva ändra en paragraf i den nya lagen. Han hänvisade också till den lindring ett sådant beslut skulle medföra för Konungens utövande av benådningsrätten och till exemplet från Finland. Utskottets tolkning av grundlagens bud i sammanhanget underkände han — den »verkställighet», som omtalas i RF § 90 avser blott när en lag blivit verkställd, förklarade Olivecrona. Reservationen utmynnade i ett förslag att bönderna skulle på det sättet bifalla Rosenbergs motion att de för sin del beslöt och sedermera till Konungen för godkännande överlämnade en så lydande författning: »Med upphävande för en tid av tio år av allt vad Strafflagen av den 16 Februari 1861 innehåller angående dödsstraff förordnas som följder: För brott, som, enligt strafflagen, med dödsstraff belagt är, skall till straffarbete på livstid dömas.» Rosenberg själv, även han ledamot av lagutskottet, instämde i reservationen, likaså borgmästaren Bovin. känd vid följande riksdag för samma åsikter om dödsstraffet.3 Det första stånd .‘Jom behandlade utskottsbetänkandet var prästeståndet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=