74 Wäktaren fick ett helhjärtat stöd för sin mening i ett uttalande som Skara stifts prästsällskap gjorde vid sitt årsmöte i juli samma år. »Dödsstraffet, såsom vedergällning uppfattat, står på biblisk grund» heter det i mötets protokoll. I referatet från mötet anger Wäktaren att med vedergällning menas här »den gudomliga rättvisans tillämpande». Vid mötet hade också framhållits att de som talade om det otillbörliga i att nådatiden genom dödsstraffet förkortades genom människor, icke besinnade, att »det är Gud som förkortar den fastän det sker genom människor . . . Dödsstraffet för en mördare vore någonting så naturligt, att det kan anses inskrivet i varje människas oförvillade samvete». I sin bok hade Olivecrona om ock mera i förbigående kritiserat den boströmska filosofiens uppfattning om dödsstraffet, sådan den framställts av mästaren själv och av dennes lärjunge Lundaprofessorn Axel Nyblaeus i arbetet »Statens straffrätt», utkommet 1865. Inte blott rättigheten utan ock förpliktelsen att »straffa med döden eller att absolut betaga brottslingen förmågan att skada inträder . . . när den brottsliges vilja gått ut på tillintetgörande av statens eller enskildes personlighet», eller när han i allmänhet med uppsåt »begått en handling som röjer att han alls icke bär aktning för något slag av mänskliga rättigheter», hade Nyblaeus skrivit. I sina på ålderns dagar nedskrivna »Hågkomster» berättar Olivecrona, att han efter publiceringen av sin bok snart råkade i en livlig dispyt med Boström, som därvid försvarat dödsstraffets »oövergivliga nödvändighet för att värna Staten emot den brottsliga viljan hos individer, vilka genom sina handlingar visat att de icke huro aktning för några mänskliga rättigheter». Det är under sådana förhållanden naturligt att boken blev föremål för en starkt kritisk bedömning från den Boströmska skolans sida, framförd av den unge Daniel Klockhoff i en längre recension i Svensk Litteratur-Tidskrift (1866) ; mot Olivecrona ställde recensenten Nybleaus’ nyssnämnda arbete, somfick en helt annan bedömning. En uppseendeväckande skarp kritik fick Olivecrona också i en 1866 utkommen 88 sidor lång skrift med titeln »Om dödsstraffets befogenhet och lämplighet». Författaren som var anonym —hans identitet har nu kunnat fastställas till Rickard Kleen^ .—- var tydligt influerad av den Boströmska filosofien; han ägnade också stort utrymme åt att med siffror ur andra länders kriminalstatistik, företrädesvis den schweiziska, söka visa att Olivecronas hänvisningar till de goda erfarenheterna av dödsstraffets borttagande eller suspenderande i andra länder byggde på en felaktig tolkning av uppgifterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=