73 täristiskt för den är slutligen det djupa personliga engagemang som löper somen röd tråd genomframställningen. Den fullföljde Oscar I:s uppslag. Boken fick ett gott mottagande på skilda håll i pressen. Aftonbladet ägnade fyra långa artiklar åt den: arbetet »utgör en prydnad för vår litteratur. Oss återstår blott att hembära vår gärd av tacksamhet till författaren, vartill vi knyta den förhoppningen att dödsstraffets utplånande ur Sveriges lag snart måtte skänka honom den lön för hans ädla bemödanden, som vi veta att han framför varje annan eftersträvar». I Fäderneslandet, som sade sig ha på sitt program att söka medverka till alla framsteg på civilisationens bana och att dit hörde särskilt dödsstraffets upphävande, hälsades arbetet välkommet »med synnerlig tillfredsställelse»; tidningen hoppas att det »i icke ringa grad skall bidraga att göra slut på det ifrågavarande straffet, vilket ännu står kvar såsom en skamfläck för vårt århundrade». Också konservativa tidningar uttryckte sitt bifall. Boken »skall sannolikt läsas med stort intresse av den svenska allmänheten och bidraga att värva anhängare för den människovänliga åsikt som författaren i denna viktiga fråga omfattar», hette det i Nya Dagligt Allehanda, och Stockholms Dagblad recenserade den i två artiklar. Författarens bevisning »är fullständig och övertygande, väl förståendes för dem som äro mottagliga för skäl och icke avhöra dem med förutfattade meningar». Som en särskild förtjänst framhålles att boken ej är skriven blott för jurister: »Nej, varje tänkande människovän måste på grund av ämnets beskaffenhet anses tillhöra eller åtminstone kunna tillhöra dess läsarekrets». Men den högkyrkliga »Wäktaren», som 1863 uttryckt sin stora oro över den nya strafflagens uppmjukning av dödsstraffet och 1865 direkt krävt detta straffs tillämpning på giftmordsprästen Lindbäck i Silbodal, gick hårt fram mot Olivecrona. Att denne »icke ställer sig på bibelns, det heliga Guds ords grund, då han, i enlighet med den så kallade humanismens rationalistiska lära, utdömer dödsstraffets rättmätighet, torde. . . vara satt utom allt tvivel», heter det. Tidningen formulerar sin ståndpunkt i följande ord: »Kristendomens anda förmår allena giva stöd åt samhällsordningen och lagarne och där detta stöd undanryckes, bliva de endast bräckliga dammar som överstigas och söndersplittras, när fördärvets flod frambryter. Ingen nation hinner intill världens ända någonsin det kulturstadium, som gör dödsstraffet överflödigt».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=