71 stämmelsor». Krigsman som boträdes med brott mot 8 kap. allmänna strafflagen skulle sålunda straffas strängare än civil person: om sådan enligt samma kapitel skulle straffas med livstids straffarbete eller på tio år. skulle straffet för krigsman bli döden eller livstids straffarbete (10 kap. 133 §). 3) Knut OUvecronas bok om dödsstraffet 1866 I sitt anförande på riddarliuset den 13 juli 1863 hade Knut Olivecrona öppet fört fram kravet på dödsstraffets totala avskaffande. Under de närmast följande åren samlade han ytterligare material för att på historiska och principiella grunder motivera sin åsikt. I hans brev och anteckningar från dessa år kan man följa arbetets gång. I januari 1866 utkom boken »Om dödsstraffet» av trycket, drygt 170 sidor. Den kom i en läglig stund: hösten 1865 hade Sven Rosenberg i bondeståndet väckt en motion om suspension av dödsstraffet under 10—15 år för att man skulle kunna utröna effekten på de grövsta brottens antal. Efter en inledning om dödsstraffets plats i strafflagstiftningen i Europa från äldsta tider fram till 1800-talet redogör Olivecrona för åsikterna om dödsstraffet enligt den svenska lagstiftningen före resp. efter 1734. Han ägnar därefter ett stort avsnitt grunderna för dödsstraffets bibehållande. Först diskuteras dess rättmätighet. Olika straffteorier refereras; författarens egen ståndpunkt är den att dödsstraffet kan anses rättmätigt under en enda förutsättning: Att det inte finns något annat medel som kan garantera rättsordningens upprätthållande. I Sverige liksom i de flesta civiliserade stater finns det numera tillräckligt kraftiga medel som tryggar rättssäkerheten. Alltså är dödsstraffet ej nödvändigt, följaktligen ej rättmätigt. Författaren anmärker i samband härmed att han endast behandlar den allmänna lagen, ej de lagar som gäller i krigstid. Den gängse uppfattningen att dödsstraffet är nödvändigt vederlägger Olivecrona med hjälp av ett omfattande statistiskt material från 1749 till 1865. Han vill därmed visa att antalet avrättningar successivt nedgått samtidigt som befolkningen ökat; att dödsstraffet kunnat tagas bort för ganska många brott och att även de kvalificerade dödsstraffen kunnat utplånas ur lagen, allt utan att något äventyr för rättsordningens upprätthållande uppstått. Även benägenheten för grova brott har enligt brottsstatistiken avtagit under 1800-talets mitt i omvänt förhållande till en stigande folkmängd. Antalet benådningar har ökat, vilket måste ha kap. III åt en prövning av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=