69 emot krigslydnaden» m. m.), 8 kap. (»Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig»). 9 kap. (»Om skadegörelse å egendom, som är för krigsmakten avsedd, samt om . . . stöld och snatteri samt rån») samt 10 kap. (»Om överträdelse eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall. än förut i denna lag sagda äro»). I dessa sju kapitel förekommer bestämmelsen »miste livet eller dömes till livstids straffarbete» på sammanlagt 29 ställen. Bestämmelserna i 4, 8, 9 och 10 kap. avser enbart krigsförhållanden, (inkl. mobiliseringstid), medan bestämmelserna i övriga kapitel i viss utsträckning ägde tillämpning även under fredstid. Med tanke på de närmast groteska straff som 1798 års krigsartiklar fastställde för även det obetydligaste våld mot eller förolämpande av förman i tjänsten kan det vara skäl att påpeka att dödsstraff för sådana förseelser inte återfinnes i kap. 7 av 1868 år lag. Dödsstraff enligt krigslagen skulle i vissa fall verkställas genom skjutning. Det skulle enligt 7 kap. 1 § ske i fråga om krigsman, som, »då fienden är nära, eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medförer större fara», vägrar att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning och dödsstraffet ådömts därför att »betydligare skada av den vägran kom». Likaså skulle arkebusering ske av den krigsman som dömts till döden för våld eller annan misshandel å förman vid sådant tillfälle som ovan nämnts (7 kap. 3 och 10§)j). Befälhavare eller skiltvakt som dömts till döden därför att de under krig i fiendens närhet obehörigen lämnat sin post skulle också avrättas genom skjutning (10 kap. 16 och 19 §§). Eljest skidle dödsstraff ådömt enligt krigslagen verkställas genom halshuggning och i enlighet med de bestämmelser som gällde därom i allmän lag. Om det i fält eller sjötåg saknades tillfälle att få straffet verkställt genom halshuggning, skulle dock arkebusering kunna tillämpas (2 kap. 2§). Lhiderrätt för ärenden enligt krigslagen var vederbörande krigsrätt. Dödsdom som avkunnats där skulle underställas krigshovrätten och om denna avkunnat dödsdom skulle den underställas konungen, (d. v. s. högsta domstolen). Också här gälld(' normalt att ingen fick undergå dödsstraff, innan konungen förordnat att den skulle verkställas. I särskilt allvarliga och brådskande fall under krigstid, då »våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets eller fästningens säkerhet är att befara så vida ej den brottslige varder utan uppskov till straff befordrad», kunde dödsdom dock både avkunnas och dess verkställighet beslutas av en särskild ståndrätt på platsen (2 kap. 3 §; samma lag avdeln. I och K).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=