60 Propositionen till ny strafflag framlades på hösten 1862. I fråga om mord —för att nu inskränka sig till den väsentligaste punkten —hade justitieministern Louis De Geer följt texten i 1861 års förordning. Men också denna gång gick lagutskottet längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Det förordade att dödsstraffet genomgående skulle stadgas som alternativ till livstids straffarbete — det var alltså Richerts förslag från 1844 som här återkom. Det var en inte betydelselös ändring. Några »synneiligen förmildrande omständigheter» skulle inte längre behöva anföras för att en underrätt skulle kunna döma en mördare till livstidsstraff i stället för livets förlust. Endast på en punkt var det absoluta dödsstraffet bibehållet, nämligen för livstidsfånge som begår dråp. Ä andra sidan kunde även han nådevägen slippa undan med livet, om mildrande omständigheter förekommit. Lagutskottets protokoll är som vanligt föga upplysande om överläggningarnas gång, men en sammanställning av olika uttalanden gjorda under ståndens debatter av några av utskottets ledamöter ger åtminstone besked om huvuddragen. Det visar sig att en av bondeståndets representanter, Paul Andersson från Jämtlands län, vid den första genomgången av lagförslaget föreslog dödsstraffets totala avskaffande. Vid anställd votering i december 1862 bifölls detta förslag med 8 röster mot 5. Vid den andra genomgången av förslaget, i mitten av mars 1863, hade emellertid meningarna ändrat sig, och nu beslöts i stället med 11 röster mot 4 att dödsstraffet skulle stå kvar. men att överallt där propositionen föreslog dödsstraff, skulle livstids straffarbete sättas som alternativ. Härigenom skulle Armfelt förklarade —»sedan dödsstraffet flera gånger ej blivit tillämpat på brott, vilka förut ansågos endast med dödsstraff kunna försonas, den allmänna opinionen komme att anse detta straff överflödigt, varigenom dess borttagande ur strafflagen skulle gå av sig själv». Gissningar som uttalats att utskottet ändrat sig av fruktan för att Kungl. Maj:t aldrig skulle sanktionera dödsstraffets avskaffande som en av adelns representanter hovrättsrådet Magnus med resultat att hela avvisade han. Något torde det dock ha lagförslaget skulle falla på nytt legat i gissningarna: borgmästaren Kistner, även han ledamot av lagutskottet, uppgav i sitt stånd att hur fast man inom utskottet än varit övertygad om riktigheten av de principer man förfäktat, måste man »ofta giva med sig endast för att vinna något av vad man eftersträvar». Det fanns ett viktigt skäl för att gå fram med försiktighet: hänsynen till folkopinionen. Klockaren Sven Rosenberg från Kristianstads län.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=