58 visserligen kunde förekomma men att man inte finge slå in på »en filantropiserande väg, där måhända varannan domare låter sitt veka sinne förmildra den dom, lagen såsom ett rättvisans uttryck ovillkorligen kräver». I stället må konungen där han så prövar skäligt, bevilja nåd — »ty annat än en nåd kan mördarens förskonande ifrån dödsstraffet aldrig vara». Prästeståndet beslöt med acklamation att förkasta lagutskottets förslag och i stället bifalla propositionen. Adeln fattade samma beslut, men här var motiveringen närmast den att det är kungen som skall bevilja nåd och inte — såsom lagutskottets förslag faktiskt syntes innebära —vilken lantdomare som helst. För en enhetlig rättskipning vore det också oundvikligt att det yttersta avgörandet låg hos Kungl. Maj :t. I borgar- och bondestånden bifölls däremot utskottets förslag, särskilt i bondeståndet betonades vikten av att domaren på orten, som var väl insatt i förhållandena, kunde få fälla en dom som inte behövde bli beroende av kungens nåd. Eftersom två stånd stod mot två, gjorde lagutskottet ett försök att få adel och präster att ge med sig men förgäves. Frågan blev därför hänskjuten till s. k. förstärkt lagutskott som avgjorde den till lagutskottets-’ förmån. Den 29/1 1861 utkom den kungl. förordningen »om mord, dråp och annan misshandel». För Knut Olivecrona, initiativtagare till tillägget, var resultatet av de segslitna förhandlingarna en betydande framgång. I sin bok 1866 kommenterar han förordningen med att framhålla att då lagen sålunda förklarar att icke blott dråp utan även mord skulle kunna försonas med mindre än livets förlust, »har lagstiftaren i och med detsamma frångått den gamla från den Mosaiska Rätten hämtade, i landslagarna och i 1734 års lag upptagna grundsatsen: "Give liv för liv’. Härmed är ock, kan man säga, dödsstraffets utplånande ur allmänna lagen förberett-».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=