55 så långt att den brottslige därigenom berövas möjligheten av den sedliga utveckling som tillkommer honom såsom människa. Livet är en gåva av Gud; det tillkommer endast honom att återtaga gåvan. Genom dödsstraffet avskäres livstråden för alltid genom människors ingrepp i Guds vilja. Därför måste detta straff förkastas. Mittermaiers helhetssyn bygger på djupgående undersökningar av hur dödsstraffet faktiskt fungerade i Europa under 1800-talets förra hälft. Intressant är att han under detta studium småningom leddes över till att obetingat bekämpa dödsstraffet från alt tidigare ha accepterat det. I en uppsats i Allgemeine Deutsche Strafrechtszeitung 1865 utvecklar han ytterligare sina åsikter: »Den alltmer växande insikten att dödsstraffet står i strid mot kristendomens anda och civilisationens framsteg ökar faran av att denna straffart står kvar i lagarna. Alltmer uppreser sig nämligen medborgarnas känsla mot att detta straff användes; genom benådningsförfarandet försättes regenten i det pinsammaste läge och repressionens kraft försvagas, samtidigt som all erfarenhet lär att varken hotet eller verkställandet av dödsstraffet har den önskade avskräckningseffekten utan tvärtom åstadkommer flera nackdelar för straffrättskipningens utövande. Erfarenheten visar att straffets ändamål mycket säkrare uppnås genom ett fängelsesystem som är inriktat på förbättring». När Knut Olivecrona året därefter — 1866 — utgav sin bok »Om dödsstraffet» tillägnade han den Carl Mittermaier. Olivecrona hade då, i fullföljd av Oscar I :s gärning på straffrättens område, inlett sin kamp mot dödsstraffet. Tydligen har han, liksom kungen, tidigt påverkats av den nyss nämnde franske rättsvetenskapsmannen Lucas, som redan 1827 offentliggjort en betydelsefull skrift i samma riktning. I Finland hade då (1859) K. F. Lagus i sin avhandling om dödsstraffet gett uttryck åt sin beundran för Lucas. Ehuru nära anförvant till den svenska konservatismens ledande politiker under KarlJohans-tiden —August von Hartmansdorff —och anhängare av den historiska skolans rättsuppfattning hade Olivecrona likväl utvecklats till en energisk kämpe för straffrättens humanisering och dödsstraffets avskaffande. Tidigare professor i Uppsala blev han 1862 justitieråd och fick som medlem av Högsta domstolen stora möjligheter att göra en insats för sin åskådning. Men under loppet av sin långa levnad nödgades han dock i någon mån modifiera sitt tidigare kategoriska motstånd. Efter erfa-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=