46 man förekommer brottslighet utan genom ökad och vidsträcktare bildning, stadgad och ädel samhällsordning, tryggad försörjning för den enskilde. Preussen anförs som exempel. Oscar anför flera vägande invändningar mot dödsstraffet: det omöjingen människa är oförbätterlig, heter liggör den dömdes förbättring det —; det medger ingen upprättelse åt den som sedermera befinnes oskyldig; utgången i högsta instans är alltför mycket beroende av underrättens rannsakningshandlingar, där kanske en ung och oerfaren domare agerat. Att behålla det endast därför att livstidsfångar rymmer och begår nya brott i vetskap om att de inte kan få strängare .straff än förut, är inget skäl: felet är samhällets som inte förvarat dem bättre. Vedergällningsteorin kan heller inte motivera dödsstraffet: man kan ju ändå aldrig låta straffet bokstavligen och absolut motsvara brottet. Särskild vikt lägger Oscar vid de allvarliga olägenheter som vidlåder benådningsrätten. som är nödvändig så länge dödsstraffet finns. Om straffet tillämpas utan skonsamhet, beskylles regenten för vtterlig stränghet; »om nåden ofta mellankommer, alstras åter vanvördnad för lagen och mindre fruktan för dess bud». I medeltal 43 till döden dömda benådas varje år i Sverige, uppger ban, och beskriver den plågsamma möda som dessa avgöranden kostar regenten. Dödsstraffet strider slutligen mot kristendomens anda. ty enligt denna är livet ej det högsta goda utan en prövotid inför ett saligare liv som är människans rätta hem. »Huru kan man då, utur religiös synpunkt, försvara ett straff, som förkortar denna prövotid, som avbryter denna uppfostran? Är det icke. snart sagt, att vilja intränga i Försynens outrannsakliga beslut?» När tortyr, rådbråkning ocb andra vederstyggligheter avskaffades, befarade många att samhället skulle gå under; »likväl har rättvisan, sedan dess, haft samma ostörda gång. samt brottet funnit sitt väl förtjänta straff». Så kommer det att gå också sedan dödsstraffet avskaffats; det är författarens övertygelse. Fyra år senare, när Oscar själv bestigit justitietronen, fick han tillfälle att konstatera i vad mån denna mening trängt igenom i de kretsar som ledde arbetet på en ny strafflag. 2) Lagberedningen fram till våren 1844 Upplysningstidens humanitära läror ägde emellertid under 1840-talet ingalunda den auktoritet de haft ännu för lagkommittén. Nya tankar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=