44 rubbningar i det ännu gällande straffsystemet, som ändringen skulle medföra; avgörande vore att den vilade på grundsatser som allmänna tänkesättet godkände och Kungl. Maj :t redan under en längre tid tilllämpat med begagnande av sin benådningsrätt. Justitieråden Themptander och Stråle^’ var däremot av skiljaktig mening. Innan en ny strafflag ännu fastställts, bör gradationen stå kvar för att markera brott av olika grov beskaffenhet, ansåg Themptander. Stråle delade hans uppfattning i princip men föreslog en variant bestående i olikhet med avseende på den döda kroppens behandling. »En hederlig begravning värderas i allmänhet både av den döende och de efterlevande. Mer eller mindre vanheder efter döden är icke utan betydlig inverkan pä begreppet om den avlivades större eller mindre brottslighet». Man kunde tänka sig 3 gradationer: begravning avsides å kyrkogård, nedgrävning på avrättsplatsen »samt att brännas å bål och att askan strös för vinden». Också regeringen var delad. Justitiestatsministern — det var nu Törnebladh — ansåg sig ej kunna tillstyrka, detta med hänsyn till rubbningen i straffsystemet, det pågående lagstiftningsarbetet och konungens rätt att i förekommande fall benåda. Lagerbielke och Mörner anslöt sig härtill, men statsrådets flesta ledamöter (Fåhreeus, Wingård, Ihre, Stael von Holstein och —överraskande nog —den nu i regeringen placerade Samuel Grubbe) tillstyrkte reformen. De erinrade om att även i fortsättningen de gradationer skulle kvarstå som straffbalkens 2 och 3 kap. föreskrev; där stadgades nämligen att de grövsta gärningsmännen skulle av skarprättaren nedgrävas i galgbacken eller avsides i skogen, medan de som avrättats för mindre grova brott »få av annat folk hanteras och läggas avsides i Kyrkogård». Det behöver knappast sägas att Karl XIV Johan följde majoriteten inom högsta domstolen och regeringen. Den 10 juni 1811 utkom den kungl. förordning som avskaffade de kvalificerade dödsstraffen i Sverige.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=