43 ingår i K. F. Lagus’ avhandling »Om dödsstraffet», ventilerad i Helsingfors 1859. Motståndet kom främst från ett antal jurister inom adeln och borgarstånd('t. som i huvudsak åberopade de skäl som reservanterna i lagutskottet anfiirt. Om kvalifikationerna tas bort. kommer ett nesligt fadermord att bestraffas pä samma sätt som ett vanligt dråp, det var ett ofta återkommande tema. Hänvisningen till den pågående lagrevisionen tillbakavisades av Petre och aern i borgarståndet: det är långtifrån säkert att det kommer någon proposition under innevarande riksdag. Det var, som framgått, en framsynt invändning. Argumentet att kungen ju alltid benådade, möttes med invändningen: Skall vi ha en lag som aldrig tillämpas? Det fanns emellertid också talare som direkt underströk den hälsosamma skräck som kvalifikationerna medförde. Så länge fördomarna regerar världen, måste man respektera dem. förklarade landshövding Fredrik Ridderstolpe. Att många som betraktat en avrättsplats ännu flera år därefter med rysning minns det brott, som lett till att en medmänniska blivit lagd på stegel och hjul. är givet, menade han; »men jag tror, att genom detta straff har ändå en större nytta blivit bibragt den efterlevande mänskligheten, än om dödsstraffet icke varit kvalificerat». Också den livdömdes beredelse hade gått snabbare, när domen lydde på kvalificerat dödsstraff, därom var landshövdingen och fångpredikanten ense, sade Ridderstolpe; själv hade han brukat uppläsa dödsdomen för brottslingen och sedan »följt honom till hans sista stund med ganska känslofull uppmärksamhet». De juridiska invändningarna delades av flera talare inom prästeståndet med Esaias Tegnér i spetsen. Men också här framfördes, och de't från flera håll, avskräckningsmotivet. Endast ett av inläggen skall citeras. Det är skillnad mellan dråj)slag i bråd skillnad och ett fadermord av en niding som vill ärva sin far. framhöll denne talare; det bör både lag och domstol markera. Han tilläde, att »då straffet skall tjäna även till varning för andra, är väl den skräck, som ett stegel väcker, av en starkare och varaktigare verkan än ögonblickets fasa vid en avrättning». Den som yttrade dessa ord var biskop Frans Michael Franzén i Härnösand sig när ståndet omsider beslöt att bifalla lagutskottets hemställan. den »blide» Franzén. Han var också den ende som reserverade Högsta domstolen var inte enig i sitt yttrande över ständernas hemställan. Dess flesta ledamöter — fem justitieråd tillstyrkte trots de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=