42 från kvalifikationerna. Det första fallet är från justitiekonseljen den 15/10 1834, kolerans år, då kungen avgjorde nådeansökan från bonden Anders Andersson i Knisslinge som för dråp på sin hustru dömts att mista höger hand, halshuggas och steglas. Andersson hade i underdånighet anhållit att, med försköning från stegling, hans döda kropp måtte få i jord nedgrävas. Högsta domstolen hade tillstyrkt ansökan, »på det, för Anders Anderssons barn, det nesliga i hans bestraffning måtte i någon mån minskas och med avseende å den menliga inflytelse på hälsotillståndet i orten under den därstädes nu gångbara farsot, steglingen skulle till äventyrs medföra». Kungen biföll högsta domstolens hemställan och såvitt jag kunnat finna har han sedan i varje förekommande fall föreskrivit, att den i lagen fastställda skärpningen inte skulle äga rum. Karl Johan hade också en på självsyn grundad uppfattning i frågan. »Det är bekant«, yttrade Thore Petre i borgarståndet 1840, »att, sedan Kongl. Maj :t under en resa fick se stympade lemmar uppspikade på stegel och hjul, beslöt han att aldrig vägra nåd på en ansökning om befrielse ifrån kvalificerat dödsstraff». Frågan aktualiserades vid riksdagen 1840 genom ett memorial i bondeståndet från Anders Jonsson i Östergötland, understödd av två ledamöter från samma län. Han yrkade på borttagande ur lagen av de barbariska kvalifikationerna. Lagutskottet tillstyrkte, men tre ledamöter reserverade sig: protokollsekreteraren, sedermera justitierådet och justitiestatsministern Claes Giinther, justitieborgmästaren Lagergren i Norrköping och prosten Bexell i Grimeton. De var inte vänner av kvalifikationerna i och för sig men hänvisade till att dessa dock var ett led i ett genomtänkt straffsystem som man inte utan vidare kunde bryta sönder. De framhöll att konungen i förekommande fall kunde benåda och erinrade om att ett förslag till ny strafflag höll på att utarbetas. Bondeståndet antog utan diskussion vad lagutskottet tillstyrkt, adeln avslog och de två övriga stånden återremitterade ärendet. Lagutskottet stod emellertid på sig, och nu gav präster och borgare vika. På grundval av tre stånds beslut hemställde ständerna till Kungl. Maj :t om de kvalificerade dödsstraffens borttagande ur lagen. Det var inte svårt för reformens anhängare att argumentera för sin ståndpunkt. Förutom allmänt humanitära synpunkter kunde de hänvisa till att Sverige stod nästan ensamt bland stater om att fortfarande tillämpa sådana .strafformer. Det var inga överord, såsom framgår av den undersökning om bl. a. de kvalificerade dödsstraffens förekomst som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=