41 tillämpats sedan lagen kom till. När rådmannen och kommerserådet i Ystad Jöns Peter Hamberg nu väckte en motion om rådbråkningsstraffets avskaffande och ersättande med sedvanligt kvalificerat dödsstraff eller annat lämpligt straff, fick han genast gehör för sin framställning. Lagutskottet tillstyrkte utan vidare att rådbråkningsstraffet skulle bytas ut mot kvalificerat dödsstraff, ständerna fattade beslut härom och resultatet blev omsider — sedan även högsta domstolen tillstyrkt förordning. Men i samband med denna fråga väcktes motioner om borttagande även av de kvalificerade dödsstraffen, kritik av dem hade länge framförts bl. a. a\' Calonius. Nu motionerade borgmästare Olbers i Marstrand och Nils Insulin från Stockholms län därom. Det ville inte lagutskottet vara med om: det skulle rubba den nödvändiga gradationen mellan diidsstraffbelagda brott av olika grovhet. En av utskottets ledamöter var den av Kant inspirerade uppsalafilosofen Samuel Grubbe; han fick i prästeståndet försvara utskottets utlåtande, som också bifölls i stånden fast under invändningar från enstaka ledamöter. Diskussionerna i stånden på hösten 183 1 varslade om att frågan skulle komma upp på nytt. Därom vittnade i själva verket även Karl XIV Johans högst personliga svar på ständernas hemställan om rådbråkningsstraffets ersättande med vanligt kvalificerat dödsstraff. Redan vid ärendets behandling i högsta domstolen hade en frisinnad ledamot hart — uttalat den meningen att all skärpning av straff utöver livets förlust innebure »en ändamålslös och olämplig stränghet i lagstiftningen, oförenlig med vår tids upplysning och tänkesätt»; han önskade därför att alla kvalificerade dödsstraff skulle försvinna vid omarbetningen av brottmålslagen. Vid ärendets föredragning i konseljen den 7/3 1834 gjorde kungen ett uttalande till statsrådsprotokollet av innehåll, »att då en brottsling för dess begångna brott hade förtjänt att till livet straffas, fordrade närvarande tids bildning att enbart dödsstraff vore det enda att tillämpa». Konungen biföll, förklarade han, riksdagens hemställan om sedvanligt kvalificerat dödsstraff för det ifrågavarande brottet, »så mycket hellre som Kongl. Maj :t genom Dess benådningsrätt, alltid vore i tillfälle att, vid varje tillämpning av en möjligtvis alltför sträng Lag, införa den mildring Kongl. Maj :t finner nödig.» Några stickprov, som jag gjort i statsrådsprotokollen från 1830-talet har visat att Karl XIV Johan i själva verket redan från hösten 1834 regelbundet föreskrivit att brottslingar som dömts till kvalificerat dödsstraff och vilkas nådeansökningar han avslagit, genom nåd skulle befrias nyssnämnda Engel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=