39 främst inriktade sig på dem. Eljest kom kritiska yttranden, inte minst när det gällde dödsstraffet, även fran Lund oeh från några av de sammanlagt tio personer, bl. a. jurister och läkare, som begagnat sig av inbjudan i Posttidningen. Ingen som yttrade sig i ämnet ville ha dödsstraffet avskaffat. Lagkommittén besvarade de oftast förekommande anmärkningarna i ett utlåtande tryckt 1834. Samtidigt offentliggjorde den några smärre ändringar i det ursprungliga förslaget som kritiken föranlett; ingen hade dock med dödsstraffet att göra. Skillnaden mellan stilla- .stående och framåtskridande var ledmotivet i motkritiken mot professorerna i Uppsala, hållen i anmärkningsvärt sarkastisk ton. Nu först kom turen att yttra sig över lagkommitténs förslag till hovrätterna. Det var ett i och för sig märkligt förfarande; märkligt var också att någon remisstid inte angavs. Domstolarna tog också god tid på sig: deras yttranden inkom först under loppet av 1838. Därpå anmodades högsta domstolen att yttra sig över lagkommitténs förslag och hovrätternas utlåtanden; enligt 87 § RF skulle hög.sta domstolen pröva alla lagförslag innan Kungl. Maj :t kunde förelägga ständerna proposition. Denna prövning blev klar våren 1810. Avsikten var att proposition om ny kriminallag skulle föreläggas ständerna samma år. Ett studium av hovrätternas utlåtanden visar att alla tre ansåg att dödsstraffet borde finnas kvar, eftersom det ännu måste anses nödvändigt ur rättsordningens synpunkt. Lagkommitténs förslag om inskränkning av antalet dödsstraffsbelagda brott ocb om borttagande av kvalifikationerna vid verkställigheten möttes dock av gillande. Över huvud taget är hovrättspresidenterna och deras bisittare mera positiva i sina utlåtanden än professorerna i Llppsala. Visst vore det önskvärt om dödsstraffet kunde avskaffas, men vi får skynda långsamt, är tankegången; erfarenheterna från några stater, där man alltför .snabbt avskaffat det, visade att det lätt blev bakslag och att man därför tvingats återinföra det. Högsta domstolen anslöt sig utan någon längre utläggning till hovrätternas mening om nödvändigheten av dödsstraffets bibehållande. Vilka av gängse straffrättsteorier med krav på dödsstraffets bibehållande som överdomstolarnas yttranden bygger på må lämnas därhän. Olivecrona menade för sin del, när han berörde saken i sin bok 1866, att domstolarna efter vad det syntes egentligen stödde sig på tron på dödsstraffets nödvändighet, betecknande för flertalet av 1830-talets förnämsta jurister. Någon bevisning för dödsstraffets nödvändighet har de fyra domstolarna ej presterat, säger han, vilket dock borde ha varit på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=