34. omsider till att Kimgl. Maj :t år 1811 tillsatte en lagkommitté, som skulle åstadkomma »en fullständig omarbetning» av 1734 års lag. Ordförande blev justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg. I ledningen återfinner man flera av tidens främsta jurister och ämbetsmän: Mattias Rosenblad. Gabriel Poppius och Isac Reinhold Blom. I kommittén ingick också »arbetande» ledamöter, bl. a. hovrättsassessorn Olof Zenius, som snart blev den ledande i kretsen, och juris professorn i l ppsala Lars Rabenius. Det var Rabenius som fick missgärnings- och straffbalkarna på sin lott. Han blev färdig med sitt förslag 1813. För var och en som hoppades på en tolerantare lag blev förslaget en besvikelse. Det var präglat av Kants vedergällningslära och av Feuerbachs avskräckningsteori. Dödsstraffet stod självfallet kvar. likaså spö- och risstraffen. I sina bifogade motiver framhöll Rabenius att straffen måste överensstämma med den allmänna opinionens önskemål. Rabenius förslag gillades inte av lagkommittén. Den beslöt att lägga det åt sidan och att vända sig till en annan jurist som bättre kunde följa dess intentioner. Rabenius ersattes av en 29-årig jurist i Göta hovrätt, som redan låtit tala om sig: Johan Gabriel Richert. På Zenius' förslag fick Richert utarbeta ett förslag till nytt straffsystem. Det vann gillande och han blev 1814 medlem av lagkommittén.i Richert har här. i anslutning till kontinental doktrin, hävdat den meningen, att dödsstraffet egentligen inte har sin plats i strafflagen, utan allenast är en åtgärd till samhällets befriande från alltför skadliga människor. Han begränsar denna miijlighet till två fall, mord och brott mot statens säkerhet. Han ville även avskaffa de kvalificerade dödsstraffen. Spö- och risstraff, fängelse vid vatten och bröd var också borta. Huvuddelen av föislaget behandlar inrättandet av »förbättringsfängelser». Av olika skäl kom emellertid arbetet med kriminallagförslaget inte igång på flera år. Först sedan kommittén i början av 1820-talet var färdig med eivillagen. kunde kriminallagtni tagas upp på allvar. Nya motigheter tillstötte nu. men 1826 kunde kommittén äntligen ta itu med uppgiften. De arbetande ledamöterna var nu Zenius. Richert och advokatfiskalen Per Staaff. 2) Riksdagarna 1815, 1817—18 och 1823 Rabenius hade framhållit att folkopinionen inte var mogen för en mildare rättskipning. Hur rätt han troligen hade framgick vid riksdagen 1815. I två motioner i bondeståndet krävdes att hängningsstraff skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=