322 Skriftens fullständiga titel: Om dödsstraffet. Ett utkast, (Sthlm 1868) 23 s. — Om Cramér se biogr. i SBL. Visby 1847. Skriften, 22 s., var ursprungligen ett föredrag, sannolikt bållet på Hushållningssällskapets möte i Visby 7/4 1847. Enligt företalet hade flera personer begärt att det skulle tryckas. Någon månad senare fanns det tillgängligt i boklådorna (\\ isby W eckoblad 26/3, 30/4 1847). Följande utdrag (s. 13) gav en föreställning om tendensen i skriften; «l)rivcs skräcken för dödsstraffet för långt, så gör man sig skyldig till misstroende mot Gud och övermod och visar tillika en felaktig åsikt av eller en bristande tro på ett annat liv. Människan bör ej tro sig säkrare än Gud kunna vårda och upprätta den fallne. Man får ej heller tro att Gud ej har någon utväg för den, som hade kunnat förbättras i tiden, men av människor måste annars anse såsom evigt förlorad även den. som av den skonade brottslingen eller genom andras ovarsamhet ställas oberedd inför Guds dom. Människokärleken vill ingen syndares död; men den kan ännu mindre vilja övergiva den oskyldige. Där samhället ej. utan att försumma sina plikter mot övriga och otaligt flere sina medlemmar, kan åtaga sig ansvaret för brottslingen, där har det rätt att i Guds egna händer honom överlämna. Kan brottslingens liv ej köpas för annat pris än många skyldigas sedliga eller blott kroppsliga elände, då bör samhället skynda att bispringa de senare; och för att ej störas i sitt arbete och sina uppoffringar för dessa, beslutar det sig till offret av ett människoliv, beslutsamt men ej därföre hjärtlöst. Människokärleken bör vara vek och öm. men svag får den ej vara. Den får rysa även vid det blod. som spilles i lagens namn, men den får ej sakna mod och ihärdighet nog att spåra den väg genom okunnighet och nöd, den förbrytaren vandrat från vaggan till mötet med bödeln. Den får och bilr bäva för straffet .som för brottet; men den har också den heliga plikten sig ålagd att uppsöka brottets källor och täppa dem. Med ett ord: sann människokärlek har sitt säte i hjärtat, icke i nerverna.» Cramér, Om dödsstraffet (1868) s. 4. Cramér, a. a. s. 7. Cramér. a. a. s. 8 f. De argument som Cramér uppräknar och fiir att polemisera är följande (s. 10—21): 1) «Man förnekar samhället rätt att taga en människas liv och förklarar mord för mord. det må begås av en enskild eller kollektiv personlighet, av individen eller staten.« 2) »Man åheropar ock vår tids civilisation och humanitet o. s. v. såsom oförenliga med ett så barbariskt straff som död.sstraffet.« 3) »Man invänder mot dödsstraffet att det såsom offentligt frispektakel föråldrar och förhärdar i stället för att mildra och avskräcka ...» Cramérs svar är att dödsstraffet bör verkställas inom fängelsets murar. I’å denna punkt angriper han R. John. som visserligen också han anser att offentliga avrättningar bör avskaffas men som anser det omöjligt att tvinga representanter för myndigheterna att närvara vid intramurala avrättningar och däri ser ytterligare ett skäl att avskaffa hela straffen. Cramér opponerar häremot indignerat mot detta betraktelsesätt. »\4 vilja ... tycka, att det tillhör just de 'förfinade tänkesätten, att där plikten och samhället kallar icke väja varken av motvilja eller av fruktaii för blodiga skådespel». 4) «Dödsstraffet skall vara ett ingrepp i den eviges rådslag och plan med människoanden, säger man vidare.« .3) »Samhället skall vidare genom dödsstraffet ådraga sig det fruktansvärda ansvaret för att vilja spela försyn och gå Guds möjliga medel i förväg.« 6) «Dödsstraffet bör avskaffas, säger man ock, ty där finnes exempel på att mänjiiskor blivit oskyldigt dömda och avrättade, och den döde är samhället ej i stånd förtid kastas in i evigheten. \ i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=