318 såsom framgår av rt‘dogört‘lseii för denna riksdag hade han endast varit en av de ledamöter i lagutskottet som där i första omgången framfört kravet på dödsstraffets avskaffande. ~ Ridd. o. .\d. prot. 17/3 1866. Fäderneslandet 17/3 1866. Aftoid)ladet 3/4 1866. ’O Motion nr 107 i Ridderskapet o. Adeln. dat. 15/11 1865. Treffenbergs bekanta vältalighet, demonstrerad i stort format under debatten om representationsreformen i december samma år. förnekade sig inte heller i denna motion: »Är detta argument från den sunda oförvillade känslans område nog. eller behöver jag framtaga ett annat från praktikens blodade rustkammare? Jag frammanar då eder. vålnader av alla livdömda. som genom skarprättarens osäkert måttade hugg blivit i bokstavlig mening slaktade på galgbackarna. jag frammanar eder, för att anklaga samhället, som. då det dömde eder till döden, låtit eder undergå tusende dödar. — Dessa vålnåder anropa nu eder. som makten hava. för deras skull, som hädanefter skola lägga sina huvuden under bilan. att. då all annan nåd för dem är ute. 1 åtminstone ej måtten förunna dem den. att det hugg. som skall sända dem in i evigheten, måtte träffa snabbt, skarpt och säkert.« Ridd. o. ad. prot. 15/11 1865. Lagutskottets betänkande nr 26 (dat. 19/2 1866). Om den egentliga motiveringen se Oliveeronas anförande på riddarhuset 17,'3. Rrästest. prot. 3/3. bondeståndets 8 '3, borgarståndets 12/3 1866. Ad. prot. 17./3 1866. Treffenberg upjigav även att både i Relgien och Italien »lärer« giljotinen efter franskt mönster vara införd. En skildring av Treffenbergs framträdande ges i ett Stockholmsbrev till GHT 21/3 1866: »Hr Treffeid)erg begärde ordet, förde fingrarna ett par gånger genom sin rika. svarta chevelyr. så att denna blev duktigt uppfriserad, vred sina knävelborrar ett par slag och började därefter ett högst kostligt föredrag till försvar för sin motion, som redan var av tre stånd förkastad. Man vet ej rätt vad man skall tro om hr T., när han drar till i den tonarten, densamma som han tog upp när han väckte denna motion och varom jag dä tillskrev er några ord. Han väsnades och gestikiderade och uttömde sig i de dråpligaste lovord över Frankrike, den förfinade smakens och skönhetssintiets hemland, som uppfunnit denna pålitliga guillotine, som aldrig gjort några misshugg, hati beskrev otympligheten av den hos oss begagnade bilan — allt med sådan noggrannhet i rysvärda detaljer, att man kunnat tro, det hr T. under någon vakans i \\ esterås län själv varit exekutor.» Beträffande tidningens sist anförda förmodan kan nämnas att under Treffenbergs tid som landssekreterare i Västerås (sedan 1860) en exekution i länet ägt rum, nämligen den 19/6 1861, då pigan Maria Olsdotter. som dömts till döden för giftmord. avrättades på avrättsplatsen Runhällen i Nora socken. Rapporten härom till K. M:t är undertecknad av »landshövdingeämbetet«, d. v. s. landssekreteraren och landskamreraren. (Justitierevisionens besvärs- och ansökningsmål 9'7 1861. R.\.) 1'’ DN 19/3 1866 (»En guillotin-episod på riddarhuset«). Om Aftonldadets och Fäderneslandets artiklar se ovan s. 82. Bland andra tidningsuttlanden kan nämnas NDA:s referat 20/3, där det heter att en och annan ledamot efter väljarresultatets tillkännagivande synes gå fram för att lyckönska Treffenberg: om de många inläggen efter hans tacktal heter det: »Nu följde, om ock i mindre skala, en scen. som man ej sett sedan den minnesvärda 7 december.« På ledarplats förklarar tidningen att det var alldeles uppenbart att flera ledamöter, i betraktande av frågans utgång i de övriga stånden, «vid sina rösters avgivande tillåtit sig ett opassande skämt med motionären, men vilket skämt genom denna taktliishet återfaller på ståndet självt. Att man här lekte med sina röster, var klart av de gratidationer, som man syntes ägna motionären, av de muntra fysionomier.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=