KAPITEL4. NYA IDÉSTRÖMMNINGAR. KANT OCH HEGEL Mot 1700-talets slut och i synnerhet under 1800-talets första årtionden kom emellertid den rättsvetenskapliga debatten att påverkas av nya läror på filosofins område.^ Tidens stora tänkare var inte ense i fråga om dödsstraffet. Herder och Fichte uttalar sig mot detsamma. Kant och Hegel anser det däremot berättigat. Kant är särskilt intressant därför att han i sin rättslära för fram en vedergällningstanke på nytt, inte i teologisk utan i sekulariserad dräkt. Rättvisan måste tillfredsställas: Har brottslingen mördat, måste han dö. Var och en skall vederfaras vad hans gärningar är värda och blodskulden får inte häfta vid det folk som inte sett till att brottslingen får sitt välförtjänta straff. Människorna har själva bundit sig vid den rättsordning, sombestämmer vårt handlande.2 Hos Kant träder den sekulariserade rättvisan i Jahvés ställe. Äterställandet av den kränkta rätten är alltså huvudmotivet för dödsstraffet. Kants vedergällningslära fick på olika vägar en märklig genomslagskraft. Kants inflytande kan man spåra i de »absoluta» straffrättsteorierna — rättvise- eller vedergällningsteorier inom 1800-talets kriminalvetenskap, kanske främst hos Anselm von Feuerbach, slutligen hos Binding. I vårt land bevarades det Kantska inflytandet särskilt genom filosofen Boströms läror.3 I demsökte många av dödsstraffets förfäktare stöd för sin ståndpunkt; nedan skall åtskilliga exempel härpå anföras. Under denna period är även att anteckna, att vissa rättsvetenskapsmän sökte en lösning genom att förneka att dödsstraffet alls var ett straff. Åtgärden att avliva en människa därför att hon begått ett svårt brott förklarades endast vara en åtgärd till samhällets fredande. Individen ifråga måste oskadliggöras, t. ex. om han begått ett mord eller en mot staten riktad gärning. Möjligen har ett syfte härvid varit att kunna befria den hade många företrädare som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=