299 Och under alla förhållanden skapas genom klemig, gråtmild brottsbehandling sällan upprättelse, utan snarare nya brottslingar, som äro — utan att förbättras — tacksamma för den filantropiska hjärtnupenhet, som gör strafflivet allt behagligare för dem, men som är tämligen fjär, när det gäller laglydiga, arbetsamma och plikttrogna medborgare.» Ernberg som ju var den som berett Ander till döden var mera tveksam. Skäl kan anföras för och emot dödsstraffet men för honom gav vågskålen snarare utslag för dess avskaffande än för dess bibehållande. Han tilläde ett rent personligt skäl; vid varje dödsdoms avkunnande hade han »alltid känt bävan fiir att ännu en gång få göra samma upplevelse som vid Anders avrättning 1910. Den tiden står ännu för mig såsom ett hemskt minne, som icke gärna vill släppa mig.» Yttrandet åberopades av Ekeberg i dennes anförande i andra kammaren. Ernberg ställde dock till sist frågan om vår tid. »de lössläppta lidelsernas tid par preference», ännu är mogen för dödsstraffets avskaffande. Sammanställer man uttalandena om dödsstraffet i utredningen, remissyttrandena, i propositionen, i riksdagen, i pressen och slutligen i den enkät som här refererats måste slutsatsen bli den att reformen 1921 sannolikt hade en övervägande opinion för sig men att den bevisligen inte stöddes på alla håll. Kvar stod dödsstraffet alltså endast i krigsartiklarna som ju gällde under krig och mobiliseringstillstånd. Riksdagsbeslutet innehöll dock ett uttalande för undersökning av i vilken mån tillämpningen av dödsstraffet kunde inskränkas i krigsartiklarna. Några ord är på sin plats om utgången av denna fråga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=