28 Samma år lade Gustaf III fram för riksdagen ett långtgående förslag om dödsstraffets inskränkning. Han föreslog dess avskaffande ifråga om stöld 3:e och I:de resan, vissa former av hor, tvegifte, våldtäkt och barnamord. Motiveringen är intresseväckande ty man skönjer inflytandet av den aktuella doktrinen: I justitiekonseljen den 17 okt. 1778 yttrade konungen, att han »skulle önska att dödsstraff väl vore i lagen synliga, om de kunde avskräcka från missgärningars begående, men att tillika därvid vore. förenad en nästan oövervinnelig inskränkning mot deras verkställighet, ty att spara ett människoliv är cn välgärning mot riket och mänskligheten». Gustaf III var sålunda en motståndare till dödsstraffet. Om man hade kvar det i lagen var det i ett avskräckningssyfte, men detta syftade på något alldeles annat än uppskakande scener på en avrättningsplats. Avskräckningseffekten skulle nås på ett indirekt sätt. genom lagstadgandet, som endast sällan skulle tillämpas. Konungens reformvilja mötte emellertid ett motstånd, som kom att förhindra hans reformarbete i några hänseenden. Dödsstraffet för barnamord blev kvar, ehuru den svåra })resumtionen mot kvinnan, som efter stor tvekan införts under Karl XI, togs bort; hon hade haft att bevisa att barnet var dödfött. Dödsstraffet kvarstod i lagen till år 1861 men hade genom en fast nådepraxis, som nyss visats, vanligen upphört att tillämpas sedan 1800-talets början.® Knut Olivecrona har karakteriserat betydelscTi av 1779 års förordning med orden att lagstiftaren därmed uttalat »dels att han till en del frånträtt principen att använda dödsstraffet såsom ett medel för avskräckning från brott, dels och i synnerhet, att. vid bestraffning av vissa sedlighetsbrott, icke vidare hylla den från mosaiska lagstiftningen hämtade grundsatsen, att dessa brott allena genom blod skulle kunna försonas. Brytandet med denna senare grundsats var kanske av ännu större betydelse än avvikelsen ifrån den förra emedan man i århundraden vant sig att betrakta de genom IMoses givna lagbestämmelserna, såsom genom honom utgångna ifrån Gud, icke blott till efterrättelse för israeliterna, utan ock för alla folk och under alla tider.» En enorm litteratur om dödsstraffet har publicerats efter Becearia, men det märkliga är att flera av hans argument återkommer i debatten ännu kring sekelskiftet 1900, modifierade på vissa punkter, kompletterade på andra men ändå påfallande livskraftiga. Vanligen uppfattas Becearias läror som uttryck för en människovänlig medkänsla med dem, som brutit mot lagarna. I vårt land var man dock
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=