297 minskad uppskattning av människolivet.» Froste undrade om de, som stod bakom förslaget . . . »verkligen på allvar sökt göra klart för sig relationen mellan livet och döden enligt ett kristet samhälles åskådning.» Biskop Gottfrid Billing ansåg det som en förmån att inte behöva såsom riksdagsledamot votera i frågan. Goda och starka skäl kan anföras för dödsstraffets avskaffande. »jNIen, när jag tänker på den betydelse, som en dom till dödsstraff eller en sådan till livstids straffarbete kan hava för brottslingens väckande till besinning och således i religiös och etisk riktning, blir jag mycket tveksam.» Billings ämbetsbroder i Linköping, John Personne, ansåg det däremot lönlöst att yttra sig, »då jag är övertygad om att riksdagen ej det minsta bryr sig om vad jag eller någon annan biskop tänker och tycker i den frågan» — vilket sannolikt betyder att han ansåg att dödsstraffet borde finnas kvar. Slutligen två präster som hade erfarenhet av grova brottslingar och som dessutom bevittnat en avrättning; regementspastorn Robert Brandel och fängelsepredikanten Kaleb Ernberg. båda närvarande vid Anders avrättning den 23/11 1910. Brandel, som under åren 1901^—18 varit predikant vid Stockholms stads rannsakningsfängelse,^® anförde (AB 1/4) först fyra skäl för sin ståndpunkt att dödsstraffet borde finnas kvar: 1) överhetens rätt enligt skriften att taga missdådares liv; 2) straffet bör stå i största möjliga proportion till brottet, dvs. bli en verklig vedergällning — en åsikt som Brandel framförde i uttalad motsättning till »alla moderna kriminalteorier»; 3) trots »alla vackra fraser i nutida filantropi» ansåg han principiellt att i straffet bör ingå ett visst avskräckande moment som medverkar till att brottslingen åtminstone tvekar inför brottet; 4) trots »krystade känslostämningar för stadigt nedgående strafflatitud i den vackra tanken att med len hand upprätta», hyste Brandel den bestämda övertygelsen att det finns en stor kontingent förbrytare som aldrig kan upprättas. För dem vore den största barmhärtigheten att de inspärrades på tvångshus för livstiden. Brandel kunde inte inse att det — med propositionens ord — skulle vara »ett betydelsefullt framsteg» att avskaffa dödsstraffet. Är det alltid ett kulturellt framsteg att mildra straffen, undrade han; i så fall skulle ju till sist borttagande av alla straff bli högsta kultur. De minskade straffsatserna har i varje fall inte minskat brottens antal. Med den dirckta beröring han under så många år haft med brottslingarnas värld ville han hävda att det bland vanebrottslingarna finns en ganska klar föreställning om vad det eller det »tricket» kan kosta om det går illa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=