295 dessutom utövar själva avrättningen ett förråande inflytande på vissa sinnen. Åtgärden att av detta skäl förlägga exekutionen till fängelsegården är blott en halvmesvr; berättelser eirkulerar om vad som ägt rum. människorna frossar i den hemska scenens verkliga eller blott av fantasin utformadt' detaljer. Sådant medför förvisso inte ökad hänsyn till medmänniskors lidanden (>ller ökad respekt för människolivet. var av rakt motsatt mening. Gärna benådning mt'n staten får inte stympa sig själv, får inte beröva sig makt o(di rätt att »utrota utur sitt folk» dem som inte hör dit. Varför skall man ('iidast ta hänsyn till brottslingen och lämna ur räkningen de sex miljonerna relativt hyggliga medborgare som vämjes åt hans brott och behöver förskonas från honom? »Ar staten i princip för vek att någon enda gång ta till ett radikalt straff rent ut hämnas —, så kommer snart den sunda folkinstinkten att ta hämnden i egen band. så.som sker där juridiken är för omständlig, för osäker, för lam eller mjäkig, ifall n. b. vårt folk ännu är mäktigt av annat än disku.ssion —av handling.» Av juristerna .'^varade landshövdingen Rob. Hagen ett obetingat ja, utan motivering, medan advokaten John Tjerneld ansåg att dödsstraffets kvarstående under nn rådande onormala förhållanden tyvärr måste anses nödvändigt. Tjerneld trodde också att dess kvarstående i strafflagen bäst motsvarade »(it känslokrav hos befolkningens flertal.» I övrigt ansåg han, att reformkravet var av så ringa betydelse att det saklöst kunde anstå till den definitiva strafflagsreformen. Statsvciaren Lage Stael von Holstein, expert på folkrättsliga frågor, pekade på de komplikationer som kunde uppstå vid tillämpningen i förhållande till andra makter, där dödsstraffet ännu fanns kvar. Bestraffandet av förräderi- och upprorsbrott får inte behandlas på samma plan som övriga fall av dödande. Sin allmänna syn på döds.straffets nödvändighet för statsordningens upprätthållande angav han sålunda: »Den krassa våldsutövning, varav bolsjevismen betjänar sig i allt hemskare mån som världskrigets följdföreteelser utveckla sig, har . . . gjort det för allom uppenbart, att det borgerliga samhällets värn om sin kvdtur förutsätter en kamp, vars utgång bleve än mer äventyrlig, om terroristen endast trodde sig ha att riskera inspärrning under en viss period.» I fråga om dödsstraffets bibehållande i övrigt är det visserligen sant att de patologiska gränsfallen är talrika och att vedergällningsteorin i viss mån strider mot det sociala humanitetsbegreppet, det faktum att under ett halvt sekel blott ett fåtal dödsHugo Toll (AB 9'D och det rent av ofta — ja varför inte säga
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=