294 ställa frågan i belysning av tidsläget och vissa förhållanden i samband med världskriget och dess efterverkningar.» Inför dessa tidsförhållanden bjuder klokheten »att förvisa den teoretiserande reformivern till bakgrunden i avvaktan på en lugnare tid. då åter utan våda för samhället de humanitära synpunkterna kunna komma till sin rätt.» Justitieministern har visserligen hävdat att samhället inte behöver dödsstraffet till sitt skydd; Rosenblad invänder: Även om detta är sant i dag, har vi ingen visshet att det är sant även i morgon. Av de fyra läkarna, en kirurg (John Berg), två (Harald Fröderström och Viktor Wigert) psykiatriker, och en, Hugo Toll, överläkare på Danviks hospital ansåg Berg att staten inte äger moralisk rätt att som strafform släcka ett jordiskt människoliv. Fröderström framhöll att grova brottslingar, vare sig abnorma eller normala, ytterst sällan, enligt vad undersökningen av dem visat, varit medvetna om lagens straffskala; dödsstraffets existens i lagen har alltså inte utan vidare någon praktisk betydelse som profylax mot grova brott. Följaktligen måste »de varnande järtecken, som skola hejda ett mordiskt uppsåt under vägen till brottet, vara mera gripande och omedelbara än hotet från lagparagrafer.» Många frågar sig å andra sidan efter ett särskilt bestialiskt brott, om inte samhället borde befria sig från ett sådant odjur »enligt samma principer som när man slår ihjäl en rabiessmittad hund»; men i så fall är det jn inte fråga om straff och rättskipning utan om ett radikalt samhällsskydd, varvid avrättningen i första hand borde drabba den sinnessjuke mördaren —en åtgärd som samhället rimligen inte kan besluta sig för. Under sådana förhållanden, ansåg Fröderström, har man skäl att betvivla berättigandet av de lagparagrafer som föreskriver dödsstraff. »Då blir avrättningens vidrighet, i detalj beskriven, endast en nv mordhistoria, som rör upp människornas lidelser och fantasi; ty vid varje avrättning går en våg av lystnad, avsky och ångest genom landet. Och där bakom skymtar man en lång serie av nya våldsdåd, som skola begås utan hänsyn till stupstockens existens; ty mordlustan i samhället utplånas icke genom avrättningens fasa. utan den måste —om ett moraliskt framåtskridande är möjligt —rensas bort längs utvecklingens sekellinje.» Viktor Wigert (AB 12/4) var inne på samma tanke. Bortsett från att den statistiska erfarenheten visar att dödsstraffets avskräckande verkan inte är större än andra strafformers kan detta straff rent av motverka sitt egentliga syfte: inpräntandet av respekt för människolivet. Det visar ju genom sin existens att själva samhället icke skonar människolivet;
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=