293 måste sänka brottens antal.» Hedin gick ännu längre: »Även om man råkar ut för risken att avliva en människa, vars förbrytelse skett i ett anfall av sinnesförvirring, är detta, såvitt jag förstår, mindre att beklaga än att oskyldigt folk icke skyddas så effektivt som möjligt» (AB 6/4 1921). De fyra officerarna (generalmajorerna B. Munck, G. Bergman och G. Nyblaeus samt kommendanten i Stockholm överste C. Rosenblad) ansåg alla att dödsstraffet måste finnas kvar. »En del upprörande händelser, som under senare tider inträffat och alltjämt inverka i värt land, bestyrka min redan förut fasta övertygelse, att dödsstraffet icke bör avskaffas. Nås^ot straff måste dock finnas, som ingiver våldsmännen allvarlig respekt», förklarade Munck. Bergman svarade (12/4) blott med ett expressivt nej och Nyblaeus pekade på en felkälla när man med statistikens hjälp velat visa att dödsstraffet ej verkar tillräckligt avskräckande: vem vet hur många mord som inte begåtts därför att fruktan för detta straff hejdat den potentielle mördaren? Visserligen kan man genom att verkställa en dödsdom beröva den brottslige tid till ånger och bättring, »men i de flesta fall torde just ånger och bättring framkallas inför vissheten om en nära förestående död» — Nyblaeus har här tydligen anammat en gammal teologisk åsikt. »I alla deras namn. vilkas liv räddats eller kommer att räddas genom den hälsosamma fruktan dödsstraffet inger de flesta missdådare måste man således fordra, att det bibehålies .som ultima ratio.» Naturligtvis skall det tillämpas med urskillning — men »finnas bör det till skräck och varnagel för samhällets avskum.» Utförligast i sitt svar var Carl Rosenblad; han återkom senare (21/4) med en längre artikel under rubriken »Tidsläget och dödsstraffet.» I enkätsvaret framhöll han, liksom Nyblaeus. att »statistisk utredning ej kan förebringas rörande de mord, som förhindrats genom fruktan för avrättningen; en dylik komme sannolikt att bliva till kraftig varning.» Vår tids motvilja mot dödsstraffet är »säkerligen ofta en produkt av den moderna psykoanaly.sen av brottets motiv i förening med medvetandet om gångna tiders, ur vår .synpunkt, kritiklösa användning av död.sstraff.» I den senare publicerade artikeln hävdade han bl. a. att lång tid ännu återstår, innan allmänna rättsuppfattningen underkänner samhällets rätt att till sitt skydd med liv för liv bestraffa det överlagda mordet •—■ för affektmord är ju dödsstraffets tillämpning sedan länge uteslutet. Erfarenheterna från utlandet kan inte utan vidare överföras på vårt land. Rosenblad an.såg att de avstyrkande yttrandena »förflytta o.ss från den överkultiverade humanismens spekulationer till verklighetens mark och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=